Ottes sista tid – »en rysare«
»En rysare« och »sorgligt men ofta förekommande« ansåg panel och deltagare om det fiktiva fallet Otte på stämmans workshop »Ottes sista tid på jorden«.
Otte är 91 år och en man med stark integritet och bestämda åsikter. Han har haft en hög post inom rättsväsendet som han är stolt över och bor i en stilfull, välstädad trea. Otte kan inte tänka sig något värre än att bli sjuk och inte klara sig själv utan bli beroende av andra, behöva lämna sitt hem och hamna på en vårdinrättning.
Så drabbas han av stroke och får afasi, sväljningssvårigheter och frånvaroattacker. När Otte bedöms som medicinskt färdigbehandlad hålls en vårdplanering på sjukhuset och beslut tas om att han ska placeras på sjukhem fem dagar senare.
Biståndshandläggaren meddelar sjukhemmet men redan efter två dagar ringer sjukhusläkaren och vill skicka över Otte för att personalen inte har tid att mata honom. Att hans rum inte är klart har ingen betydelse för Otte, hävdar läkaren.
Otte kommer som planerat, följd av sin son som bor 20 mil bort. Det finns ingen ansökan, utredning eller beslut om sjukdomsboende och dokumentationen från sjukhuset består av omvårdnadsepikris och läkemedelslista.
En individuell vårdplan upprättas med hjälp av Ottes son och en granne, svalgproblemen utreds och inriktningen på vården blir vård i livets slut. Primärvårdsläkaren anser inte att han kan ta över ansvaret för patienten. Först vill han ha den medicinska epikrisen från sjukhuset.
Otte dör lugnt och stilla efter tio dagar.
Grupparbete med rollspel
»En rysare« och »sorgligt men ofta förekommande« ansåg panel och deltagare om det fiktiva fallet Otte.
I ett grupparbete agerade en biståndshandläggare, en politiker, en vårdförbundare och en aktiv i Pensionärernas riksorganisation.
Utifrån sina roller skulle grupperna dels kritiskt granska det som gått galet, dels formulera goda råd om hur man hade kunnat agera. Pensionärerna efterlyste en tydlig patientföreträdare, ett tydligt ansvar, rätten att vara kvar på sjukhuset när man är så svårt sjuk som Otte och att inte genast vara tvungen att göra sig av med sin lägenhet.
»Tänker vägra vårdplanering«
Biståndsbedömarna krävde bättre underlag att besluta utifrån och någon som företrädde patienten. Politikerna föreslog att de skulle ge tydliga uppdrag och återkommande samlingar där kommunens och landstingets politiker kunde diskutera hur deras samverkan fungerade.
Facket föreslog vårdprogram över huvudmannaskapsgränserna, en gemensam terminologi så att alla menar samma sak med de begrepp som används, att resurserna följer individen och att en organisation formas som gör det möjligt.
– Jag tänker vägra att göra en vårdplanering om inte alla berörda är med, konstaterade Annica Johansson, biståndshandläggare i Trollhättans kommun.