På vägmot ett nytt liv

På Vidarkliniken fick Åse Frank kraft att ta itu med kampen mot bröstcancer.

2 oktober 2009

Ja, du har nog redan förstått att det är bröstcancer du har«, sa läkaren direkt när han svepte in i rummet i sällskap med bröstskö- terskan. »Du kommer att opereras först och sedan gå igenom cellgiftsbehandling plus strålbehandling, och troligen också hormonbehandling efteråt. Räkna med nio månaders sjukskrivning. En del vill fortsätta arbeta och en del vill bli sjukskrivna. Du kan välja hur du vill göra. Du kommer att kallas till en läkarkonferens på Karolinska om några dagar, då din behandling ska planeras. Var beredd på att de kommer att fråga om du vill vara med i en studie. Hur vill du göra, arbeta eller sjukskrivas?« »Sjukskrivning«, pep jag, och visste direkt att det här måste jag nu ägna all min kraft åt. »Okej, då går jag och skriver ett sjukintyg.«? Under tiden satte sig bröstsköterskan nära mittemot mig, såg mig rakt in i ögonen och var helt närvarande med mig. Hon frågade hur jag kände mig och visade konkret intresse för min person. Hon frågade hur jag hade det omkring mig och gav mig råd. Hon berättade hur andra kvinnor har kunnat uppleva det som händer på olika sätt, och gav mig en bok till låns att läsa, för stöd och orientering. ?Gonggongen fortsatte vibrera inom mig, en klump kändes i halsen och det var tungt att andas. Allt skedde i en overklighetskänsla där huvudet kändes alltför lätt. Läkaren kom tillbaka med sjukintyget och visade på en kryssruta, där han kryssat i att min arbetsförmåga förväntades bli helt återställd! Detta poängterade han. För mig kändes det helt obegripligt. ? Så stegade jag ut i livet igen, tog bilen till jobbet fast jag svävande någon meter över marken. Ja, jag kanske flög, för det var som ett brusande om öronen. ?När jag kom till arbetet frågade min chef om det gått bra med provtagningen. Jag svarade nästan glatt, NEJ! ? För jag kände mig egentligen glad och lättad över att jag nu hade fått en säker vetskap. Nu skulle en ny tid börja för mig och jag såg det som en ny chans. Äntligen, kändes det som, kom det som jag väntat så länge på: mitt nya liv. Samtidigt kändes det fruktansvärt att plötsligt bara lämna mitt yrkesarbete. Jag visste ju hur mycket oreda och svårigheter det ställde till att jag föll bort från min ansvarsbärande roll och jag visste precis vad det skulle innebära av extra arbetsbelastning för andra. Men det fanns liksom inget alternativ. Dörren hade stängts bakom mig till att vara med i arbetet, det var inget att välja på. Min chef sa när vi stod ute vid parkeringen: »Jag ser i dina ögon att något nytt har börjat, att du är någon annanstans.« Det kändes som en god bekräftelse. ??På väg hem i bilen kom den första frågan till mig själv: När och hur ska jag berätta det här för mina närmaste? För barnen, mamma och de andra. Jo, tänkte jag, jag ska säga det så snart och tydligt som möjligt, och inte först bära det inom mig själv som en hemlighet. Så jag tog det mycket snart med min son, när han kommit från skolan: »Jo, jag har varit på en undersökning och det har visat sig att jag har en tumör i bröstet som måste tas bort. Det är en allvarlig sjukdom, men det finns bra och effektiv behandling. Det kommer att ta lång tid, cirka nio månader, och jag kommer att vara sjukskriven nu. Jag räknar med att bli frisk.« När han hade lyssnat, sa han: »Okej. Kan jag gå ut till kompisarna nu?« Det kändes bra för mig att han fortsatte med sitt vanliga liv, eftersom jag hade varit orolig för hur han skulle reagera. ?? ~?Jag blev hämtad med bil av min systerson på måndagsmorgonen och skjutsades till Vidarkliniken. I foajén satt en kvinna, liten med burrigt hår, och såg jättedålig ut. En sjuksköterska kom för att skriva in mig och då tänkte jag nästan att nu struntar jag i det här! För hon var gravallvarlig och när hon såg på mig kände jag mig bara fel. Hon visade mig till rummet och jag tänkte: Nej, är det så här det är, strängt, klosterlikt och kyligt, då är det bättre hemma. ?Kvinnan med burrigt hår kom också in. Det visade sig att vi skulle dela rum och jag blev lite besviken. Måste jag klara av att vara social nu också? När ska jag få lugn och ro? ?Men sedan kom de andra sköterskorna och påbörjade vården och då förstod jag att mitt intryck av den första sköterskan var ett undantag, för alla de andra var helt underbara: lugna, varma, proffsiga och inkännande. Jag fick ett riktigt gott bemötande, för att inte tala om behandlingarna som var enormt behagliga och läkande. Varma omslag om magen efter maten – jag tuppade av ordentligt, och sov middag för första gången på många år. Insmörjningar med sköna oljor och sen ner under yllefilten. Absolut optimalt läge för att kunna släppa efter totalt, låta sig bli omskött och ge plats för läkekrafterna. Rytmisk massage, läkeeurytmi, lite försiktig modellering. Terapeuterna var uppmärksamma och skapade god stämning kring det som hände. ??Och min rumskamrat och jag, vi kom varandra nära, delade våra tankar och känslor. Det blev mycket skratt och prat, men det gick ändå att ha en känsla av avskildhet och skydd när det behövdes. Vi följde varandras läknings- och återhämtningsprocess, växte liksom samman under den här tiden och när den var slut efter två veckor, sörjde vi båda två. Vi hade gärna velat stanna kvar och bli omhändertagna. Men vi hade ändå fått vara med om det när vi som bäst behövde det! m

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida