Pension vid 59 för ungt
Länge har politiker och ekonomer pratat om att vi kanske måste jobba mindre för att orka längre. Men trots att vi genom åren diskuterat kvinnors roll och makt, dubbelarbete, arbetstider och långtidssjukskrivningar, så har vi påfallande svårt att hitta fram till lösningarna. Detta trots att vi på nationell nivå, från fackligt håll är rätt överens med politikerna om att det går att göra någonting åt både viljan och förmågan att arbeta längre om man bemöter medarbetarna mer lyhört.
Det är i kommuner och landsting vi måste börja. Arbetsgivarna måste tydligare visa att de bryr sig om sina anställda. Det är ett stort problem att man i kommuner och landsting inte lever upp till avtalets intentioner och använder sig av dess möjligheter. Man jobbar fortfarande väldigt traditionellt på de flesta håll. I en del fall agerar man dessutom okunnigt, som när man försöker pådyvla oss att vi ska ha fastslagna ingångslöner, trots att det så uppenbart strider mot avtalet.
Jag är bekymrad över att möjligheterna att föra vettiga lönesamtal är så begränsade. Besluten om lönerna fattas fortfarande i de flesta fall så långt ifrån verksamheten att det är omöjligt för en medarbetare att se sambandet mellan sitt bidrag till den och lönen.
Arbetsgivarna måste sluta lägga pengarna för verksamhetsutveckling och pengarna för löner i skilda påsar. De måste lära sig se lönerna inte bara som ett viktigt verktyg för att behålla kunnig och erfaren personal utan också som en möjlighet att utveckla.
I förra numret av Vårdfacket sa jag att specialutbildade sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker rimligen borde ha månadslöner på mellan 30 000 och 35 000 kronor. Jag fick genast e-post från en medlem som tyckte att jag var orealistisk, men jag håller inte med om det. Många av dem som är specialutbildade har löner på den nivån utan att vara chefer.
Det är viktigt att både jag som ordförande och ni som medlemmar i Vårdförbundet är tydliga och inte hymlar när det gäller våra ambitioner.
Man kanske måste flytta på sig till en annan arbetsplats, ja rent av till en annan arbetsgivare och ort för att nå dessa höjder, men de är inte orimliga.
De barnmorskor som förra året sa upp sig i protest mot låga löner vid kvinnokliniken i Lund fick lönelyft på 3 500 kronor i månaden i genomsnitt och som mest 15 000 tack vare byte av arbetsgivare.
Kommuner och landsting borde begripa att se om sina »hus« i tid, så man i framtiden har de medarbetare man behöver. Med kunskap om gapet mellan människors behov och det som finns av vård och omsorg kommer särskilt kommunerna att tvingas till svåra val de närmaste åren.
Enligt Socialstyrelsens beräkningar hotas de redan av arbetskraftsbrist när det gäller äldrevården, och särskilt stor kommer bristen på sjuksköterskor att vara.
Arbetsgivarna måste göra sig mer attraktiva för sina medarbetare. Det gäller både de som kommer nya och de som finns i verksamheterna. De måste inse att man inte orkar prestera i samma hastighet och omfattning ett helt yrkesliv.
Den genomsnittliga pensionsåldern bland Vårdförbundets medlemmar är i dag drygt 59 år och det är alldeles för ungt i mina ögon. Jag är övertygad om att de flesta av dem av ekonomiska och andra skäl skulle vilja fortsätta om bara förutsättningarna var annorlunda. Om man som anställd får större möjligheter att använda sin långa erfarenhet för särskilda arbetsuppgifter, får en friare ställning och friare arbetstider, så växer intresset för att jobba vidare.
Ett av de viktigaste kongressmålen från förra året är att vi i Vårdförbundet ska jobba för att man ska orka verka ett helt yrkesliv. Därför ska vi nu under våren skaffa oss mer kunskap om hur de medlemmar som har fyllt 50 upplever sin arbetssituation.