Personlighet viktigare än kön vid rehabilitering

Första månaden efter en hjärtinfarkt är värre för drabbade kvinnor än för män. Men oavsett könsskillnaderna tror inte forskaren Marja-Leena Kristofferzon på en mans- eller kvinnoanpassad rehabilitering.

Det bästa är helt individuella insatser där varje person själv får hjälp att lägga om sitt liv så att det passar den egna situationen«, säger Marja-Leena Kristofferzon, sjuksköterska och lektor i vårdvetenskap vid Högskolan i Gävle.

Det är numera välkänt att hjärtinfarkt kan upplevas olika av män och kvinnor. Forskning har bland annat visat att kvinnors infarkter oftare ger symtom med tryck över bröstet, andnöd eller magont, medan den klassiska smärtutstrålningen i armen är ett mer manligt fenomen. Hur tiden efter infarkten upplevs är dock fortfarande relativt okänt område. Marja-­Leena Kristofferzon har i sitt avhandlingsarbete funnit att det finns könsskillnader även här.

– En månad efter hjärt­infarkten hade kvinnorna fler symtom än männen. Bland annat andnöd, nedstämdhet, yrsel, oro och trötthet, berättar hon.

Skillnaderna jämnade ut sig mer och mer under året efter infarkten, men en viss diskrepans kvarstod alltjämt mellan de sammanlagt 60 kvinnor och 88 män som hon undersökt.

Men könsskillnaderna stannade inte här. Även sättet att söka stöd och hantera livet efter infarkten var olika. Männen sökte stöd hos sin partner eller hos auktoriteter som läkare, medan kvinnorna var mer benägna att prata med sina vänner, barn och barnbarn. De hade också generellt sett svårare att hantera sina symtom än männen, och valde en metod, copingstil, av mer undvikande eller stödjande typ. Stilar som egentligen är varandras motsatser.

– Antingen ville kvinnorna inte störa sin familj och sina vänner med sina besvär eller så kände de sig osäkra på sig själva och sina beslut och sökte därför stöd och bekräftelse för alla sina upplevelser, förklarar Marja-Leena Kristofferzon.

Att det såg ut så här beror, tror hon, sannolikt på att traditionella könsroller fortfarande var starka hos kvinnorna som deltog i studien, särskilt de äldre.

– De satte sina egna behov i sista hand och hade svårt att våga tro på sina egna känslor och tolkningar.

Enligt Marja-Leena ­Kristofferzon bör det faktum att det finns sådana här könsskillnader få betydelse inom hjärtrehabilitering. Ett exempel på tillämpning är då sjukvården ska försöka få hjärt­patienter att leva hälsosammare för att förebygga nya problem. Då kan kvinnors undvikande och osäkra sätt göra att de har svårt att begära stöd och hjälp från sin familj med kost- och motionsförändringar. De kan behöva hjälp av vården för att slippa hamna i fällan att motionera bara när familjen inte behöver passas upp på eller att laga olika mat till sig och familjen.

Men oavsett dessa könsskillnader tror inte Marja-Leena Kristofferzon på en mans- eller kvinnoanpassad stil för rehabilitering.

– Det bästa är helt individuella insatser där varje person själv får hjälp att lägga om sitt liv så att det passar den egna situationen.

För att klara det behöver vårdinsatserna koppla samman sjukhusvård, primärvård och kommunal omsorg. Insatserna bör dessutom hålla på länge, tycker Marja-Leena Kristofferzon

– Beteendeförändringar som rör kost, motion och stress är bland det svåraste som finns. Det kan ta år!

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida