Personligt Alena Lagumdzija

Ålder: 29 årKarriär: biomedicinsk analytiker, disputerade den 28 januariFamilj: makeSenast lästa bok: En geishas memoarer av Arthur GoldenBra och rolig film: Svart katt vit kattÄlskar: att hålla på med kampsporter, allt från taiji till aikido

– Av min pappa har jag lärt mig att inte värdera materiella ting så högt, utan att leva och resa i stället. Saker kan förstöras på ett ögonblick, medan minnena lever kvar.

En dag när Alena Lagumdzija var 16 år exploderade fem granater i husen närmast hennes hem i Sarajevo. Kriget hade kommit. Tillsammans med sin mamma och tre yngre syskon flydde hon till ett skyddsrum i andra änden av staden. Alla var rädda, men Alena, som gick andra året i gymnasiet och skulle bli farmaceut, pluggade anatomi och latin och bad de andra att förhöra henne.

– Det låter lite naivt, men man tror inte att det ska bli krig. Jag skulle ju plugga för sista tentan.

Efter en tid i skyddsrummet och på flykt hamnade de så småningom i Sverige. Alena Lagumdzija tvingades bli vuxen snabbt. Fadern var kvar i Bosnien, och eftersom hon var den enda i familjen som kunde engelska blev hon familjens kontakt med polis och andra myndigheter. Nu finns hela familjen i Sverige och Alena Lagumdzija tycker att allt har ordnat sig till det bästa.

Hon är nyfiken; lusten att lära och forskning har alltid fascinerat.

– Jag vill att något nytt ska hända hela tiden och just så är det i forskning. Det är som att lösa gåtor. Ingen dag är den andra lik.

Att forska på celler är inget nio till fem-jobb. Men det verkar inte bekymra Alena Lagumdzija. Det riktigt lyser om henne när hon berättar att hon som forskare kan göra sådant som hon inte hade kunnat göra i ett »vanligt« jobb.

– Här har jag mer frihet och kan till exempel prova med andra koncentrationer bara för att jag undrar vad som händer om jag ändrar. Det hade jag inte kunnat göra om jag hade arbetat med analyser av prover från patienter. Jag kan se och följa vad som händer med cellerna i mikroskop. Mår de inte bra eller om jag ser något konstigt kan jag avbryta direkt.

Mycket kan Alena Lagumdzija se även utan mikroskop. Om odlingsmediet (det näringspreparat som cellerna
lever i) ändrar färg från till exempel rött till gult, kan det vara tecken på en infektion. Cellerna kan dö och hon måste kasta dem för att de inte ska smitta.

– Man lär sig mycket av sina celler, de vill ha det på olika sätt för att må bra. Min lillasyster var här och tittade på cellerna i mikroskop och sa: »Var det allt? Som du berättar om hur du sköter dem och matar dem trodde jag att de hade ben och kunde gå.«