Personligt Annette Lennerling

Ålder: 42 årKarriär: sjuksköterska, fil.mag. i omvårdnad, med.drSenast lästa bok: Transplanted man av Nigam SanjayGör på fritiden: umgås med vänner och kopplar av i kolonistuganGillar att: se på film, rekommenderar Brokeback mountain

Annette Lennerling är så intresserad av sitt arbete och sin forskning att hon prioriterar det före allt annat. Det måste man, säger hon, för att klara av avhandlingsarbetet på fem år och samtidigt arbeta heltid som patientkoordinator.

– Att jag kan använda alla mina forskningsresultat varje dag i mitt arbete gör det förstås väldigt roligt.

Annette Lennerling ser sig som den presumtive njurdonatorns advokat. Hon ska vara ett stöd för dem som är aktuella som donatorer.

– Önskan att få donera är stark hos nästan alla och mycket få ångrar att de har gjort det. De allra flesta uttrycker att det är det bästa de har gjort i livet. Men de måste ändå känna att de när som helst under processens gång kan backa ur om de ångrar sig, säger hon.

Annette Lennerling hade länge funderat över vad det är som gör att man vill donera ett organ. Altruism är det som allmänt ses som motivet, men själv ställde hon sig frågande till det.

– Att man vill hjälpa någon förstår jag, men jag tänkte att det måste vara något mer.

En av forskningsfrågorna var därmed klar. De svar hon fick från donatorerna visade mycket riktigt att ett beslut att donera sin ena njure har många bottnar. Viljan att hjälpa en annan människa är oftast ett motiv, men där finns också andra beståndsdelar och de kan vara motstridiga.

– Man tar för givet att syskon vill donera, men så behöver det inte alls vara. Relationerna kanske inte är så goda och det kan vara mer en plikt. Det måste vi acceptera. Även den som vill donera kanske känner press från sin make/maka att i första hand bry sig om kärnfamiljen.

Annette Lennerling betonar att de som möter de här patienterna i vården måste förstå hur mångfacetterat beslutet är. Att även om motiven för att göra det är många, kan man samtidigt vara rädd, kanske för de konsekvenser det kan få för den egna hälsan.

På frågan hur hon gör för att vara ett så gott stöd för donatorerna att de vågar vara uppriktiga och prata om sina funderingar svarar hon att hon är en god lyssnare. Hon försöker lyssna på vad de säger och ställer raka frågor.

– Det viktigaste är att de har sådant förtroende för mig att de kan berätta om de inte vill. Jag vill vara medmänniska och visa att man får känna att man inte vill längre, det är inte konstigt. Det är inte heller konstigt att det känns som en katastrof om man faller på mållinjen. Man vet ju att det då blir en lång väntan på en ny njure för den som är sjuk.

För korrespondens:
Annette Lennerling, Transplantationscentrum, Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg 031-342 70 39
annette.lennerling@vgregion.se

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida