Pest och kolera

Bo AnderssonFarsoter och handikapp - ett kulturhistoriskt perspektiv183 sidor. Carlssons förlag 2004 www.carlssonbokforlag.se. isbn 91-7203-625-7

10 januari 2005

Vad är det för likhet mellan skuggfotingar, noshörningar och sjöjungfrur? Till exempel att det var lika lätt eller lika svårt för en europé att tro på deras existens
– åtminstone tills noshörningen visades upp på en karneval i Venedig 1751.

Än i dag är fascinationen stor hos somliga inför det ovanliga, det må vara ett sällsynt djur, en märklig missbildning eller några av de själens mysterier vi då och då möter, skriver Bo Andersson, som själv blev döv i vuxen ålder.

Boken börjar med de stora farsoterna: spetälskan, pesten, syfilisen, koleran, spanska sjukan. Om hur okunskapen om orsakerna till sjukdomarna gjorde att man demoniserade de sjuka. Tänk till exempel på hur man ibland förrättade en »begravningsceremoni« över den spetälske innan han förvisades och aldrig mer fick visa sig i de friskas samhälle.

Hur rangordnas sinnena? Är det »finare« att höra än att se? Det, visar det sig, skiljer sig åt mellan olika kulturer. Och hur många sinnen har man? Hos ett folk i Nigeria räknas bara två: synen och resten.

Så fortsätter författaren att berätta om skräcken för det avvikande, om hundraprocentig dödlighet efter amputationer på vissa krigssjukhus, om barnsängsfebern (tänk på Semmelweiss!), om föreställningen att »lika botar lika«. Och en hel del annat.

Vad var då en skuggfoting? Jo, det var en varelse med en jättefot som den bland annat använde för att ge sig skugga för solen. Ingen har någonsin sett en skuggfoting i verkligheten.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida