Planen saknar nya tankar

Min far månade om sin familj och oroades av sjukdomar. När något av oss barn blev sjuka på 50- och 60-talen tillkallades genast provinsialläkaren. »Arvidsson kommer, men det kan dröja lite.« Ofta gick kvällen in mot natt innan han fick tid med detta (naturligtvis inte högprioriterade) hembesök.

Ett febrigt, just insomnat barn väcktes för att doktorn skulle undersöka, klappa på kinden ochframför allt – lugna familjens oro.

Inte kan jag komma ihåg att mina vänner i barndomen fick läkarbesök lika ofta. Den mentaliteten fanns inte då. »Det mesta går över av sig självt«, sa man.

Och tur var väl det. Annars hade väl den stackars provinsialläkaren arbetat ihjäl sig.

I denna brytningstid, decennierna innan sjukronorsreformen som gjorde provinsialläkaren till distriktsläkare med fast lön och fast arbetstid, var han den trygga, fasta läkarkontakten. Man kände honom till namnet, han gjorde hembesök och gick att nå på telefon via sin mottagning.

I regeringens nationella handlingsplan för hälso- och sjukvården, som presenterades på försommaren, finns just orden förtroendefull och långsiktig med som nyckelord i beskrivningen av den kontakt som ska uppstå mellan familjeläkaren och hans patienter.

Det är en vacker vision och socialminister Lars Engqvist har i intervjuer sagt att idealet är just den provinsialläkare som fanns i hans barndom.

Problemet är bara att han inte tycks inse att varken patienter, läkare eller samhället är desamma som för femtio år sedan.

Förändringen uttrycks visserligen i förslaget till den nationella handlingsplanen: »I takt med att industrisamhället omvandlas till ett tjänste- och informationssamhälle, samhället blir alltmer mångkulturellt, befolkningens utbildningsnivå höjs och tillgången på medicinsk information ökar, kommer framtidens värderingar att skilja sig från dagens.«  Så sant. Varför har det då inte fått sitt uttryck i ett större nytänkande i handlingsplanens förslag?

Fokuseringen på läkarna som, bara de blir fler, ska lösa primärvårdens problem, väcker en rad invändningar.

Dagens allmänläkare är inte tillgängliga dygnet runt som de gamla provinsialläkarna. Många har valt allmänläkarspecialiteten för att slippa akutsjukhusens tunga jourer och därmed kunna förena yrkes- och familjelivet på ett drägligt sätt.

Arbetsmarknaden har blivit mer rörlig. Även primärvårdsläkare byter jobb. De vidareutbildar sig, är barnlediga och väljer att arbeta i utlandet i perioder. Den medborgare som listat sig kan inte räkna med att läkaren ska finnas kvar och följa familjens utveckling.

Det är inte heller självklart att trycket på primärvården lättar, även om arbetsvillkoren förändras och antalet allmänläkare ökar så som den nationella handlingsplanen skisserar. Som vanligt i sjukvården föder tillgång efterfrågan, vilket inte minst erfarenheterna från husläkarreformen visar.

En diskussion som pågått i många år är också
om en primärvård med större kapacitet verkligen avlastar övrig specialistvård, eller tvärtom ökar remisskrivningen. Det är orimligt att begära att allmänläkaren ska vara specialist på allt.

I till exempel Reumatikerförbundets kommentar till den nationella handlingsplanen sägs att alltför många reumatiker får vänta på diagnos på grund av att kunskap om sjukdomen inte är tillräcklig i primärvården.

Oddsen är alltså inte så goda för att »den långsiktiga och förtroendefulla« kontakten med allmänläkaren ska infinna sig.

När starka väljargrupper utlovas en fungerande fast läkarkontakt och detta inte infrias i verkligheten, kan det leda till ökat missnöje och ett minskat stöd för det solidariskt finansierade sjukvårdssystemet.

Därför är det stor risk för att Engqvists uttalat politiska ambition med den nationella handlingsplanen i stället kan motverka sitt syfte. 

Lars Engqvist och utredarna på socialdepartementet borde tänkt alldeles tvärtom. I stället för att ytterligare öka fokuseringen på allmänläkarna skulle de frågat sig hur läkarnas orimliga arbetsbörda kan avlastas. Det handlar om att se potentialen hos primärvårdens andra yrkesgrupper, se till den nya informationsteknikens möjligheter och hitta nya samverkansformer med akutsjukvårdens specialistkliniker (se till exempel sidan 48–51 i detta nummer av Vårdfacket).

Kort sagt – tänka nytt utifrån sjukvårdens, samhällets och arbetsmarknadens förändringar.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida