Plötsligt försvann kön till sjukhemmet

Stockholms kommun lät renovera ett av sina största sjukhem och nu har man inte råd att belägga vårdplatserna. I de påkostade lokalerna gapar sängarna tomma. Förmånen att få stanna i sitt hem så länge som möjligt, kallar kommunen det nya greppet om äldrevården.

När den vuxna dottern och hennes svårt dementa mamma kom till sjukhemmet var båda tröttkörda och mamman undernärd. Dottern hade ingen ork kvar efter att ha skött sin mamma dygnet runt i flera månader. Hon kunde inte förmå sin mor att äta något. Men modern hade inte varit på avdelningen för dementa patienter länge förrän dottern, efter samtal med biståndshandläggaren, tog hem sin mamma igen.

Den slutkörda dottern i exemplet ovan är bara en av många anhöriga som i dag får ta hand om sina vårdkrävande gamla. På Vårbergs sjukhem har man förvånat konstaterat hur behovet av sjukhemsplatser drastiskt minskat under det senaste året. För ett år sedan var det kö till så gott som alla sjukhem, nu står man här med sina tomma avdelningar. Och med nyrenoverade lokaler med plats för fler patienter än tidigare.

Sjukhemschefen Klas Edlund berättar att han efter renoveringen hade räknat med 330 patienter. I dag har sjukhemmet 223. Två avdelningar står helt tomma. Efterfrågan har minskat drastiskt, säger han.

Så vad har då hänt under året som gått? Åldringarna är inte färre i dag än för ett eller flera år sedan. Tvärtom. Enligt Statistiska centralbyråns siffror, som gäller hela landet, kommer dessutom antalet 85-åringar och äldre att öka med 40,93 (!) procent fram till år 2010. Från att ha varit 174 982 stycken år 1994 beräknas de bli 246 608 år 2010.

Med hänsyn till den demografiska utvecklingen önskar man att de tomma platserna på Vårbergs sjukhem var ett resultat av att antalet sjukhemsplatser har ökat. Men år 1992 hade Stockholms kommun 4 000 sjukhemsplatser. 1996 minskades antalet platser till 3 700. 22 procent av dem som var 80 år eller äldre i Stockholms län kunde då erbjudas plats i särskilt boende.

Vad som däremot har hänt är att kommunen har tagit ”ett nytt grepp om äldrevården”. Orden är Lisbeth Hagmans, biträdande byråchef för äldre- och handikappomsorgen inom socialdistrikt 12. Hon är chef över distriktets biståndshandläggare – de tjänstemän som avgör vilka som behöver sjukhemsplats.

”Det finns en politisk vilja att låta de gamla bo kvar hemma så länge som möjligt”, säger Lisbeth Hagman. Hon säger också att det faktiskt kan innebära en kvalitetsökning av vården förutsatt att det finns en väl utbyggd hemsjukvård. På frågan om hemsjukvården är väl utbyggd svarar hon att den är bra på vissa håll.

En dyr vårdform
Men biträdande byråchefen tillstår att det inte bara är en ny syn på äldres behov som gjort att efterfrågan på sjukhemsplatser har minskat. Kommunerna ser också över sina kostnader och sjukhemsboende anses vara en dyr vårdform. En sjukhemsplats på ett kommunalt sjukhem kostar ungefär 1 000 kronor per dygn. 40 till 100 kronor går till kost och cirka 100 kronor till lokalhyra. Resten är personal- och administrationskostnader. Kostnaden för sjukhemsvården ställs mot kostnaden för att vårda de gamla i hemmet. 1995 kostade hemtjänsten 168 kronor per timme. Till det kommer kostnaden för hemsjukvård. Och för den vård vid medicinsk vårdavdelning som vårdkrävande gamla behöver då och då. Den vården kostar omkring 2 300 kronor per dygn.

Lisbeth Hagman understryker att biståndshandläggarna, förutom att tala med den gamla och med anhöriga, samråder om vårdbehovet tillsammans med behandlande läkare, arbetsterapeut och distriktssköterska. Hon påpekar att allas ansökan prövas och att ett beslut alltid kan överklagas till länsrätten.

Att ansökningarna om plats på sjukhem har minskat under senare år är inte svårt att förstå om man betänker hur svårt det måste vara för en åldring att inför en myndighetsperson hävda sina behov. Undersökningar har visat att gamla omtolkar sina behov och säger sig behöva mindre när utbudet krymper. Är vården för dyr så klarar de sig ändå. Och klarar de sig inte så vilar ansvaret tungt på de anhöriga.

Varför renoverar man?
Men om nu kommunerna sedan Ädelreformen 1992 bestämt sig för att ta ett nytt grepp om äldrevården och låta de gamla vårdas hemma i stället för på sjukhem, varför låter de då samtidigt renovera och utöka antalet platser som i fallet Vårberg? Det kan Lisbeth Hagman inte ge något riktigt bra svar på. ”Efterfrågan var stor från början, men något har hänt under 1996”, är det enda besked hon kan ge.

Högsta ansvarige politiker för kommunens äldreomsorg, socialborgarrådet Lena Nyberg, säger att hon har svårt att uttala sig om vad som händer ute på socialdistrikten, men att det låter märkligt att man renoverar om man inte har för avsikt att utnyttja platserna. Som hon ser det är det hemsjukvården som är kommunens stora utmaning. En samordning mellan hemtjänst och hemsjukvård är nödvändig för att möta ökad efterfrågan på vård i hemmet. Hon vill också se en satsning på frivilligcentraler där arbetslösa över 55 år kan användas för att bygga upp sociala nätverk kring de allt mer isolerade åldringarna.

Man frågar sig vad som ligger bakom ett beslut att först renovera ett sjukhem för åtskilliga miljoner skattekronor och sedan säga att vården är för dyr. Ett sätt att lösa det hela för kommunen är att konkurrensutsätta sjukhemmet.

Ekonomiansvariga välkomnar de privata aktörernas inträde på vårdmarknaden. De som, genom att skära på personalkostnader, kan erbjuda vård för en lägre kostnad än vad sjukhem i kommunal regi kan göra. Diskussioner om konkurrensutsättning förs om Vårbergs sjukhem och personalen är orolig.

Budgeten för äldreomsorgen i kommunen låg på 4,2 miljarder kronor år 1996. För 1997 ligger den på 4,3 miljarder. En förstärkning på två procent som ska täcka både ett ökat vårdbehov och ökade löne- och hyreskostnader. Sjukhemsvården slukar 40 procent av socialdistriktens budgetar.

De från gammal långvård omgjorda sjukhemmen är inte alltid så roliga lokalmässigt, sägs det från en del håll, men på Vårbergs sjukhem får man inte känslan av att befinna sig på en gammal långvårdsavdelning. Med arkitekthjälp har den grå betongkolossen från 60-talet fått en ombonad inredning med varma färger och trivsamma enkel- eller dubbelrum. Tony Roxström, som är avdelningsföreståndare på en veckovårdsavdelning, tycker att sjukhemmen har fått ett oförtjänt dåligt rykte i medierna. Själv började han på en långvårdsavdelning för 20 år sedan och säger att mycket har förbättrats sedan den tidens ”mata, tvätta, bädda”. Nu bygger vårdideologin på att stärka de gamlas självkänsla och stimulera dem till att själva klara en del av sin dagliga skötsel.

Ombyggnaden av Vårbergs sjukhem tog nästan två år och personal och patienter har alldeles nyligen flyttat tillbaka efter en tillvaro i exil. Det är sedan återflytten personalen märker den kraftiga nedgången i efterfrågan på vård. Nu kämpar sjukhemmet för sin överlevnad genom att i annonser och utskick tala om vad de har att erbjuda i form av sjukhemsvård, demensvård, dagvård, veckovård och reaktivering. Sjukhemschefen Klas Edlund berättar dessutom hur de försöker nå nya patientgrupper; hivsmittade och cancerpatienter som behöver vård i livets slutskede. För att få in något ytterligare på intäktsidan hyr sjukhemmet dessutom ut badbassängen till andra vårdgivare.

Spar på administration
Det allra senaste spargreppet heter stordrift. Det finns planer på att små avdelningar ska slås ihop till stora enheter och att antalet avdelningsföreståndare ska minskas från elva till fyra. Tony Roxström fortsätter att hävda fördelarna med de små enheterna men känner att han kämpar i motvind. ”Det är positivt att vi blivit kostnadsmedvetna, men det får inte bara handla om ekonomi”, säger han.

Med personalnedskärningar har man på Vårbergs sjukhem försökt motverka effekten av de tomma sängplatserna. Men sjukhemschefen Klas Edlund är noga med att påpeka att man inte skurit ned på vårdpersonal. De besparingar som gjorts har i stället gällt administration, vaktmästeri, städning och kök. Pia Gallardo, som är SHSTF-företrädare och sjuksköterska på veckovårdsavdelningen, säger att vårdpersonalen känner sig orolig men att de kämpar för att sjukhemmet ska fortleva. ”Vi tror på vårdformen – men visst finns det risk att vi läggs ned om vi inte går runt”, säger hon.

– Om inte biståndshandläggarna informerar om oss så finns vi inte.

Den kö som fanns till Vårbergs sjukhem för ett år sedan är bortsopad och ingen kan säga säkert varför behovet av sjukhemsvård så plötsligt har försvunnit. Men vi verkar få fortsätta att förundras över bristen på logik i beslutsfattandet. För i Stockholm fortsätter kommunen att satsa pengar på att bygga om och utöka antalet vårdplatser på stora sjukhem som Högdalen, Stureby och Solberga. Medan socialborgarrådet konstaterar att kommunens stora utmaning är att bygga ut och förbättra hemsjukvården.