”Praktisk omvårdnad måste ges mer tid”

Den praktiska omvårdnaden har alltid legat Elisabeth Hamrin varmt om hjärtat. Och fick denna pionjär inom svensk omvårdnadsforskningen önska något så vore det att sjuksköterskor utnyttjade yrkets hela potential och ägnade mer tid åt just praktisk omvårdnad.

Hon har svårt att se människor inte utnyttja hela sin kapacitet, vilket präglar hennes syn både på sjuksköterskor och patienter. Så är det också när det gäller egenvård som Elisabeth Hamrin har gjort en stor insats för svensk sjukvård. Hon har varit engagerad i strokevården i 20 år och kallar stroke en folksjukdom. Av 100 000 personer nyinsjuknar 300 varje år. Det är den patientgrupp som har flest vårddagar på akutsjukhus, de har en hög dödlighet och de som överlever måste leva vidare med handikapp. Hur sjukvården möter strokepatientens behov är en central fråga för Elisabeth Hamrin.

Sedan den 1 januari i år kan hon lägga till emeritus till titeln professor. Emeritus – som enligt en ordbok har betydelsen ”förtjänt man”, men som enklare uttryckt betyder pensionerad professor. Elisabeth Hamrin har varit professor i omvårdnadsforskning sedan 1988 då hon kom till en nyinrättad tjänst vid Hälsouniversitetet i Linköping. Hela tiden har hon haft en klinisk förankring till neurologiska kliniken vid Linköpings universitetssjukhus.

Skulle bli läkare
Egentligen var det meningen att hon skulle bli läkare. Efter studentexamen 1952 började hon läsa medicin i Uppsala. Ett internationellt teaterprojekt om ungdomars villkor i efterkrigstidens Väst- och Östeuropa fick henne djupt engagerad i människors livsvillkor och när teatergruppen erbjöds att resa till USA med sin föreställning hoppade hon av läkarstudierna. Hon stannade i USA i tre år och kom att engagera sig i en kristen frivilligorganisation kallad Moralisk upprustning. Arbetet med den och vistelsen i USA lärde henne – ”en bortskämd disponentdotter” – nya saker om livet. Hon ville fortsätta att arbeta med sjukvård men från ett nytt perspektiv.

I USA kom Elisabeth Hamrin också i kontakt med den akademiska utbildningen av sjuksköterskor och när hon återvände till Sverige var det för att påbörja sina egna sjuksköterskestudier. Där blev hon dock förvånad över att de teoretiska kraven i den svenska utbildningen var så begränsade. Det fick henne till och med att fundera över att återuppta sina medicinstudier. Men på ett Elisabeth Hamrinskt vis beslutade hon sig i stället för att stanna i sjuksköterskeyrket och vara med och bygga upp något nytt.

Ansågs för teoretiska
Åren som sjuksköterska på Sophiahemmet i Stockholm gav henne stor respekt för den praktiska vården och med det i bagaget påbörjade hon 1965 sin lärarutbildning. Vid en stor nordisk sjuksköterskekongress på Island 1970 framträdde

Elisabeth Hamrin tillsammans med Katie Eriksson, numera professor i vårdvetenskap i Finland. De talade om behovet av forskning men ansågs vara för teoretiska.

Elisabeth Hamrin minns fortfarande hur en sjukvårds-föreståndare uppmuntrade dem: ”Bli inte nedslagna, er tid kommer.” Och nedslagna blev de inte. I stället började det stora arbetet med att bygga upp omvårdnadsforskningen i Norden. En av de första omvårdnadskonferenserna hölls i Helsingfors 1975, med numera namnkunniga pionjärer som Astrid Norberg och Ulla Qvarnström bland deltagarna.

Samma år registrerade sig Elisabet Hamrin som doktorand i klinisk fysiologi vid medicinska fakulteten i Uppsala. Ämnet för hennes avhandlingsarbete var effekten av tidig aktivering efter stroke för patienter och personal. 1981 disputerade hon – som första sjuksköterska i Uppsala och som nummer fem i hela landet. Medicinska Forskningsrådet tilldelade henne därefter en tjänst som forskare vilket innebar starten på ett nytt strokeprojekt.

Elisabeth Hamrin säger om sig själv att hon inte är någon stor omvårdnadsteoretiker utan att hennes insatser framför allt rör den praktiska omvårdnaden av patienten och utvecklingen av metoder inom omvårdnadsforskningen. Hon har till exempel tagit fram instrument för att mäta strokevårdens kvalitet och patientens funktion efter sjukdomen. Hon var aktiv i bildandet av en strokeförening i Uppsala 1984 och var också dess ordförande i fyra år.

Florence Nightingale och Virginia Henderson är två av hennes stora inspiratörer och den sistnämndas definition av omvårdnad stämmer väl överens med Elisabeth Hamrins egen: Målet med omvårdnad är att stödja aktiviteter som leder till hälsa – eller till fridfull död.

Ville satsa på handledning
På den neurologiska kliniken vid Linköpings universitetssjukhus säger den ställföreträdande vårdchefen att Elisabeth Hamrin betytt väldigt mycket för utvecklandet av omvårdnad och dokumentation. ”Det hade inte sett ut som det gör i dag om det inte varit för henne.” I början av sin professur satsade Elisabeth Hamrin mycket av sin tid på att handleda sjuksköterskor i praktisk omvårdnad.

Hon hade velat satsa mer på det, men verkligheten kom emellan och det blev svårt att få tiden på avdelningen att räcka till. Hon anser att dagens svenska sjuksköterskor har delegerat för mycket av sina omvårdande arbetsuppgifter till undersköterskorna och att de inte tillräckligt använder sin roll som observatör och bedömare av patientens tillstånd.
– Förmågan att själv skaffa sig en bild av patientens situation borde få större utrymme i sjuksköterskeutbildningen, säger hon.
Sjuksköterskor på vårdavdelning har, enligt Elisabeth Hamrins mening, för lite tid till ”bedside-diagnostik”. För stor del av tiden går åt till administrativa arbetsuppgifter och läkemedelsutdelning. Hon tycker att dokumentationen kunde göras effektivare, liksom den totala rapporteringen kring patienten.

Hon vet att det är ett kontroversiellt förslag men anser  att det är nödvändigt att göra sjuksköterskeutbildningen fyraårig för att de studerande både ska hinna få kunskaper i praktisk sjukvård och en forskningsanknytning. Det finns ett stort behov av att bättre integrera forskning och klinisk verksamhet, säger hon, och hoppas få se fler delade tjänster inrättas i framtiden. Hennes förhoppning är att de egna insatserna hjälpt till att överbrygga klyftan mellan de två verkligheterna.

– Jag har fått ut mycket av min kliniska förankring. Det har varit något av en oas för mig att få vistas på vanlig avdelning ibland.

Undervisar fortfarande
Den nya rollen som professor emeritus innebär ingalunda en stillasittande pensionärstillvaro för Elisabeth Hamrin. Hon har kvar sitt internationella engagemang och hon undervisar fortfarande på magisternivå för Värmlands läns landsting samt handleder doktorander och licentiater vid Hälsouniversitetet.

Som om inte det vore nog är hon dessutom projektledare för en studie där vården av cancerpatienter vid antroposofernas Vidarklinik ska utvärderas. Hon har också fått en förfrågan om att bli gästprofessor i Lublin, Polen.

När Elisabeth Hamrin ska formulera en förhoppning för kommande sjuksköterskor så blir det en önskan om att de ska se och använda hela sin kompetens. Hon tycker inte alltid att de ser yrkets potential och anser att svenska sjuksköterskor har en del att lära av sina finska och amerikanska kolleger. Att sjuksköterskor i ledande ställning har en kompetens motsvarande magisterutbildning och att vårdutvecklingschefer har doktorandkompetens, tycker Elisabeth Hamrin borde ställas som krav.