Psykiatrisjuksköterskors uppfattning om hur grupphandledning påverkat deras kompetens

Arvidsson B, Löfgren H och Fridlund B. Journal of Nursing Management, 2001; 9: 161—171.

Bakgrund: Yrkesmässig handledning i omvårdnad är en pedagogisk process, där självupplevda arbets- och patientrelaterade situationer klarläggs och bearbetas genom egen reflektion, kollegial granskning och stöd.

Syfte: Syftet med studien var att fyra år efter avslutad grupphandledning i omvårdnad beskriva om det fanns bestående påverkan på psykiatrisjuksköterskornas professionella kompetens.

Metod: Det tillgängliga urvalet av informanter bestod av 10 psykiatrisjuksköterskor som deltagit i yrkesmässig grupphandledning under två år. Fyra år efter avslutad handledning genomfördes en bandinspelad intervju med informanterna. Intervjudata bearbetades utifrån fenomenografisk metod. Sex beskrivningskategorier med tillhörande delkategorier framkom. Delkategorierna illustrerades med citat.

Resultat: Beskrivningskategorierna var: att känna arbetstillfredsställelse, att få kunskap och kompetens, att få säkerhet i omvårdnadssituationer, att känna personlig utveckling, att inse värdet av handledning och att känna kollegialitet.

Vid fyraårsuppföljningen framkom att psykiatrisjuksköterskornas yrkesidentitet hade stärkts. De hade integrerat omvårdnadsperspektivet i det dagliga arbetet. Utveckling av yrkesidentiteten kan också sättas i samband med att sjuksköterskorna över tid stärktes i tilltron till sig själva och vågade lita på sin kunskap och värdegrund. Deltagarna betonade att de blev modigare. De fick mod att lita på sin egen kompetens och vågade hävda sig mot andra yrkesgrupper. Psykiatrisjuksköterskorna blev medvetna om all den tysta kunskap de själva besatt. Genom att de bättre förstod innebörden av omvårdnadens språk och begrepp ökade förståelsen för kärnan i psykiatrisk omvårdnad. De läste omvårdnadslitteratur och kunde relatera till det som hade diskuterats under handledningssammankomsterna.

Sjuksköterskorna hade utvecklat sin förmåga att uppfatta patienternas behov och problem. Psykiatrisjuksköterskorna ansåg att de var mer bestämda, hade större självkänsla och vågade vara tydliga i mötet med patienter.

Visioner fanns hos deltagarna att fortsätta att delta i handledning för att fördjupa förståelsen av omvårdnadens innebörd och stärka det egna välbefinnandet. Det visade sig att sjuksköterskorna fortfarande pratade med varandra om hur de skulle lösa vissa problem i arbetet och då gärna refererade till att »det pratade vi om på handledningen«. Deltagarna bar med sig minnen, reflektioner och lösningar från handledningen och dessutom fanns en kvarstående solidaritet mellan sjuksköterskorna som bestod över tid. Ytterst handlade det om patienternas välbefinnande eftersom de fick mer kraftfulla och engagerade sjuksköterskor, som inte bara såg patienternas tillkortakommanden, utan också såg vilka existentiella och sociala behov de hade och lärde sig stärka det friska hos patienten.

För korrespondens: Barbro Arvidsson, legitimerad sjuksköterska, lektor, sektionen för hälsa och samhälle, Högskolan i Halmstad. E-post: Barbro.Arvidsson@hos.hh.se