»Puttinuttandet är borta«

Där Blekingsborg betonar långa kontakter och kontinuitet satsar Lugnets psykiatriska öppenvård i centrala Malmö på en rehabilitering med ett mål i sänder och arbete i grupp.  

– Vi bortser från symtombild och möjliga orsaker och tar
i stället fasta på det positiva, förbättrar funktioner och återskapar färdigheter som klienten haft förut. Arbetet ska vara specifikt och ta rimlig tid, från ett halvt till två år. Sedan avslutar vi kontakten. Mår en person sedan dåligt i ett annat sammanhang kan han komma igen så arbetar vi med det, säger Lugnets avdelningsföreståndare Magnus Stridsberg.

Lugnet har kontakt med 140 klienter. Uppdraget är detsamma som Blekingsborgs; att enligt Bostonmodellen rehabilitera allvarligt psykiskt funktionshindrade schizofrena med psykosdiagnos och en sjukdomsperiod på minst två år. Arbetet sker i grupp, med en rehabiliterare på mellan fyra och sju brukare. Grupperna siktar in sig på olika delar av modellen.

Många papper att fylla i
Sjuksköterskan Mats Zaar arbetar med en grupp där fem klienter under 14 träffar ska bedöma sin beredskap. Utifrån blanketter där man kryssar i svar på en mängd frågor bedöms det om en individ är redo för förändring. Bostonmetoden innebär många papper att fylla i.

– Kanske mynnar arbetet ut i att klienten inte vill förändra något i sin omgivning eller i den roll hon har. Det går också bra. Då får socialtjänsten ta över ansvaret samtidigt som klienten vet att Lugnet finns om h0n vill ta upp tråden senare, säger Mats Zaar.

Magnus Stridsberg påpekar att sådana resultat kommer i konflikt med annan psykiatri, inställd på behandling. Men förändring är svårt och vem vet vad som är det bästa för någon annan?

Sjuksköterskerollen black om foten
Sjuksköterskan Petra Dahls grupp arbetar med övergripande förändringsmål. Hon tycker att vissa blanketter är svåra att
fylla i i grupp. Värderingar brukar hon arbeta igenom med brukarna en och en.

Det nya sättet att se på individen som den som har kunskapen om sig själv är det viktiga med modellen, anser sjuksköterskorna och gläds åt att klienterna växer.

Samtidigt tycker de att det är synd att deras yrkeskunskaper inte kan integreras i metoden.

– Jag kan bli arg över att metoden utgår från ett fast koncept och inte tar hänsyn till något annat. Det känns svårt för mig att sjuksköterskerollen blir en black om foten, säger Mats Zaar och Magnus Stridsberg håller med.

– Det är tufft att gå över till en annan yrkesgrupp, att bli rehabiliterare. Vi lever och brottas med gamla synsätt.

Med Bostonmodellen måste de avstå från vissa behandlande verktyg som symtombedömning, diagnos och omvårdnadsplan.

Anne Asp har lidit av en psykossjukdom av och till i tio års tid. Hon säger att det var först på Lugnet som hon blev frisk. Hon har varit medhjälpare – övningsklient till en sjuksköterska som utbildade sig till rehabiliterare – och nu har hon själv gått utbildningen.

– Vi patienter är glada över det metodiska och strukturerade materialet som är utvärderat och forskat på, och att vi har något att säga till om. Förr var det mest tro och tyckanden i vården. Och »patientputtinuttandet« är borta, det är väldigt skönt.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida