"Oj, sa de när jag sa upp mig”

Kia Wetterberg blev »barnmorskefallet« i media. Under sju års tid kämpade hon för en rättvis lön i Arbetsdomstolen. Trots att hon förlorade målet ångrar hon ingenting. Men barnmorska är hon inte längre och aldrig mer vill hon ha landstinget som arbetsgivare.

6 augusti 2001

Redan under promenaden från stationen i Örebro ger hon sig djupt in i ett resonemang om mönster av manligt förtryck och kvinnlig underordning. Hon saktar inte in förrän trafikljuset visar röd gubbe.  

Annars är Kia Wetterberg knappast en person som låter sig hejdas av gubbar – vare sig de är röda eller grå. Hon brinner för ämnet jämställdhet. För henne är mäns och kvinnors lika värde en grundläggande demokratiskt fråga. »Kör på« är det råd hon skulle ge till en kollega som ville anmäla sin arbetsgivare för lönediskriminering. I sju år har hon tampats med arbetsgivaren i Arbetsdomstolen och med journalister utanför lägenhetsdörren. Men hon ångrar ingenting.

– Jag har lärt mig så otroligt mycket, säger hon.

Öppnade ögonen
Kia Wetterberg är »barnmorskan från Örebro« som 1994 anmälde sin arbetsgivare landstinget för lönediskriminering. Det gjorde hon efter att som fackligt aktiv ha ingått i ett projekt där ett nya zeeländskt arbetsvärderingssystem översattes till svenska. »Det här är det roligaste jag har varit med om«, sa hon i Vårdfacket 1993. Ett omdöme som hon håller fast vid även om arbetsvärderingen också öppnade ögonen för hur subjektiv lönesättning är och för hur orättvis den kan vara. För Kia Wetterberg blev det början på en resa som skulle sluta med att hon sa upp sig som landstingsanställd barnmorska.

– Jag kan inte vara lojal mot en arbetsgivare som behandlar mig som landstinget i Örebro har gjort. Och jag tål inte landstingets hierarkiska system där det råder sexism på alla nivåer. Där kvinnor inte får heta chef och inte tillåts få framstående positioner. Som sjuksköterskor och barnmorskor tillskrivs vi ingen egen kompetens utan anses arbeta på ordination från läkare.

Miner bakom ryggen
Kia Wetterberg skräder inte orden. Hon har utmanat makten och fått den att formera sina trupper till försvar. Först anförde arbetsgivaren att löneskillnaderna mellan en medicintekniker och en barnmorska inte var så stora med tanke på att barnmorskor hade både ob och arbetstidsförkortning. För det fick de på tafsen i EG-domstolen. När Arbetsdomstolen sedan inte gick med på argumentet att en barnmorskas arbete inte är likvärdigt med en medicinteknikers försvarade sig arbetsgivaren med marknadskrafter och könsneutrala kollektivavtal.

Kampen i AD ställde henne i ett rampljus som hon inte riktigt insåg avigsidorna med. För även om många har stöttat och uppmuntrat henne så har hon mött andra reaktioner också.

– En del har haft taktiken att förlöjliga och förringa barnmorskeyrket. »Vad är det för jobb att komma med. Kvinnor har fött barn i alla tider, det är väl inget märkvärdigt med det.«

Andra har gjort miner bakom hennes rygg, och Kia Wetterberg konstaterar bistert att hon hade mött större respekt om hon brunnit för fågelskådning.

En del har mött henne med total tystnad. Det tycker hon är svårast av allt.

– Jag föredrar att man säger vad man tycker. Även om det är: »Jag tyckte det var skitbra att du inte vann.«

Massmedias bild av henne känner inte Kia Wetterberg igen sig i: som en »tjugo i fyra-tant«.

– Du vet sådana som har mungiporna i samma riktning som klockans visare när de står på tjugo i fyra…

Men det går att hålla sig för skratt.

– Vi kvinnor ska vara smärta, snygga och inte ha skorv på armbågarna, konstaterar hon.

Få törs diskutera könsroller
De senaste åren har fått henne att ibland fundera över vilka signaler hon egentligen sänder ut. Folk blir ofta tysta när frågor om kön och genus kommer upp.

– Det är få som törs ta en diskussion om manligt och kvinnligt. Kanske tror de att jag kan så mycket att de känner sig hotade, funderar hon.

Hon tycker att kvinnor i lika hög grad som män förstärker maktförhållandet mellan könen.

– Kvinnor vill ha makt i hemmet och mannens bekräftelse, slår hon fast.

I Kia Wetterbergs värld har manlig överordning hetat läkare och kvinnlig underordning sjuksköterskor, barnmorskor och undersköterskor. »Du ska vara läkare och man för att få rätt i en diskussion i det offentliga rummet«, konstaterar hon. Som exempel tar hon protesterna mot de kraftiga nedskärningarna inom vården som genomfördes i mitten av 90-talet.

– Inom Vårdförbundet reagerade vi kolossalt på den ökade övertiden. Vi varnade för att även om det inte skulle märkas förrän om några år så skulle personalen så småningom inte orka. Men arbetsgivaren bara flinade. De visade en total respektlöshet.

Att de som varnade fick rätt vet vi bara allt för väl. Kia Wetterberg visar en rubrik i dagens Nerikes Allehanda. »Kvinnor mår sämre än män på jobbet.« Undersökningen som resultatet bygger på är beställd av landstinget. Men vem är egentligen förvånad?

Tappat en bit av identiteten
Så har hon till sist sagt upp sig i landstinget och slutat som barnmorska. Det var inget lätt beslut att ta. Hon har tappat en bit av sin identitet och saknar den kollegiala gemenskapen. Men redan 1996, när Kia Wetterberg satt i Arbetsdomstolen och lyssnade på hur två läkare underkände barnmorskors kompetens, tänkte hon: »Jag kan inte stanna på en arbetsplats där läkare ser på mig och mina kolleger på det här viset.«

– Vad arbetsgivaren sa när jag sa upp mig? De sa: Oj!

Sedan var det ingen som sa så mycket mer. Kanske finns det personer inom Örebro läns landsting som till och med är lite lättade över att inte längre vara arbetsgivare åt svensk sjukvårds mesta »lönediskrimineringsfall«. Hon fick ett erbjudande om att slippa arbeta natt, men hade bestämt sig.

– Jag har inte ångrat mig, säger hon.

Om hon mot alla odds skulle drabbas av en släng av ånger behöver hon bara tänka på det hierarkiska maktsystem som är landstingets.

»AD är sprängfylld av okunskap«
Det har gått sju år sedan hon för första gången klev in i Arbetsdomstolen i Gamla stan i Stockholm. Hon minns ännu att det första som slog henne var att hon som person var så totalt ointressant. I rätten är det enbart de juridiska ombuden och deras argumentationsförmåga som betyder något. En helt annan värld än den som är hennes.

– När jag tittar bakåt tycker jag egentligen att det är sjukt att Arbetsdomstolen – som delvis består av arbetsmarknadens parter – ska fälla domar över sina egna kollektivavtal.

Hon invänder också mot domstolens syn på jämställdhetsfrågor.

– AD är sprängfylld av okunskap om kön, klipper hon till.

Hon blir arg när hon tänker på hur en av arbetstagarnas representanter i domstolen hördes argumentera när domen fallit:

– Han, som en gång sagt att kollektivavtal är en blandning av makt och värderingar, la hela ansvaret på kvinnorna och hävdade att vi måste bli arga och organisera oss på annat sätt, säger Kia Wetterberg uppbragt.

Det gör henne lite ledsen att inte fler gör något kraftfullt i protest mot landstingens lönesättning.

– De som protesterar gör det med all rätt och de ska göra det varenda minut.

Hon ser sig inte som en förlorare. Tvärtom. Att tre av rättens ledamöter ansåg att domen var felaktig var en mer än hon hade hoppats på.

– Vi nådde stora framgångar, det får vi inte glömma, säger hon och syftar på att Arbetsdomstolen i och med detta mål har slagit fast att det går att jämföra två arbeten som inte är lika.

Att sedan rätten ansåg att löneskillnaderna hade mer med ålder och marknadskrafter än med kön att göra gjorde henne i alla fall inte förvånad. Inte ledsen heller, säger hon.

– De bekräftade mina erfarenheter av hur sådana här institutioner fungerar. De är livrädda för att behöva förändra hela strukturen. Om kvinnors arbete uppvärderades skulle hela maktsystemet rubbas, säger hon med eftertryck.

Bullbak och revolution
Vi sitter i det Wetterbergska köket och diskuterar bilden av den perfekta kvinnan. Kia lägger sista handen vid en potatisrätt och talar om hur svårt det är att få bort resterna av den gamla synen på mannen som familjeförsörjare. Hon gillar att göra något med händerna. En bullbakande mamma som mal sin egen köttfärs fostrar barn, syr matchande gardiner och arbetar heltid? Samtidigt som hon driver ett korståg i Arbetsdomstolen? Inte riktigt. Kia Wetterberg passar inte in i ramen. Hon brinner för fel frågor. Dessutom serverar hon köpta kakor efter lunchen. Tack och lov.

Energi saknas dock inte. På frågan om vad som väntar härnäst kommer svaret rappt: »Blodig revolution«, säger hon och skrattar.

Bäst tycker hon om när någon säger: »Du har civilkurage.« Det händer att hon får höra det ibland. Framför allt av kvinnor i medelåldern. Hon är starkt påverkad av 60-talets proteströrelser och säger att farligast av allt är likgiltigheten.

Om fem år önskar hon att hon står på någon annan barrikad med »fanan i högsta hugg och bajonetten redo«. Hon skrattar åt tanken och tycker det är synd att det är så svårt att förändra världen. En mer realistiskt dröm är att någon gång få arbeta med jämställdhetsfrågor. Med arbetsvärdering kanske? Det var ju med det allt började.

– Jag tycker fortfarande arbetsvärdering är lika roligt som jag tyckte för sju, åtta år sedan. Det är ett instrument som ställer värderingar på ända och gör dem tydliga. En del invänder att arbetsvärdering är så subjektivt. Visst, men vad är det då som är objektivt, brukar jag svara.

Det finns ingen objektivitet i att ansvar för apparater och pengar betalas högre än ansvar för liv och hälsa.

Att öppna ett vilohem för jämställdhetsarbetare på väg att ge upp är ytterligare en dröm. Men till dess är Kia Wetterberg nöjd med att vara anställd inom kommunens äldreomsorg.

– Gamla människor är häftiga och har massor att berätta. Det är underbart att få sitta och lyssna på dem.

När hon för ungefär ett år sedan fick arbete på sjukhemmet fick en av hennes chefer frågan: »Hur törs du anställa henne?«. »Jag gillar utmaningar«, blev svaret.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida