Rätt att vara
den man är

1 september 2003

Visst är det skönt när solen värmer och familjen får tillfälle att njuta mödorna av allt trädgårdsarbete. Det borde vara alla förunnat att som vi kunna inta lunch och eftermiddagskaffe under äppelträdens svalkande kronor. Där har jag också kunnat sitta ostört och förlora mig in i den ena romanen efter den andra.

Om morgnarna har vi ätit frukosten under humlen. De taniga skotten har äntligen vuxit ut till det tak som min man förespeglade men som jag misstrodde och skrattade så länge åt.

I år har det inte bara varit varmt utan också osedvanligt grönt och frodigt. Det blev många timmar bland vinbärsbuskarna. Nu ligger de svarta vinbären redo i frysen, till vintern ska de bli sylt.

Men hela sommaren har inte ägnats åt sommarbestyren. Efter midsommar åkte en delegation från Vårdförbundet till icn:s kongress i Genève och veckan efter bar det av till Gotland och Almedalsveckan.

Redan i förra numret av Vårdfacket kunde du läsa om vårt arrangemang tillsammans med Apoteksbolaget, så jag tänker berätta lite om ett annat som jag deltog i med anledning av tco:s rapport Homo på jobbet – vem bryr sig. De bilder som gavs där om de homo- och bisexuellas situation på jobbet skrämde mig.

De homo- och bisexuella fruktar omgivningens reaktioner och känner sig osäkra på vilken respons de skulle få om de talade om att de blivit kära i någon av samma kön. Man är både rädd för vad arbetskamraterna ska säga och rädd för att karriären ska slå slint. Även om de vet att många av de diskriminerande handlingarna beror på okunskap och rädsla snarare än ont uppsåt, så tycker de att arbetskamraterna i högre grad borde inse att bög- och flatskämten vid fikaborden kan vara kränkande.

Jag trodde att vi hade hunnit längre i arbetet med att ta bort myter och fördomar. Det är alldeles uppenbart att vi har långt kvar innan alla vågar vara öppna och säga att de behandlas jämlikt. Även om vi från fackets sida numera arbetar aktivt med att förbättra, så finns det fortfarande oändligt mycket kvar att göra för de homo- och bisexuella.

Enligt den enkät som tco har gjort i samarbete med försvaret, polisen och kyrkan, så anser så många som hälften av alla de homo- och bisexuella i arbetslivet att det finns fördomar bland arbetskamraterna. Mer än var fjärde väljer därför att inte alls vara öppna på sina arbetsplatser. Jag tror tyvärr inte bilden är mycket bättre inom vården och det oroar. För vågar man inte vara den man är, utan lägger band på sig, så påverkas man som individ, det påverkar arbetsklimatet, och det påverkar insatserna i vården.

Jag menar inte att vi ska pressa arbetskamrater att »bekänna färg«. Men det ligger i allas vårt ansvar att bekämpa fördomar. Vi som är ledare och fackligt förtroendevalda har ett särskilt ansvar för att skapa den öppna och trygga arbetsorganisation som krävs för att medarbetare och medlemmar ska våga vara sig själva och kunna använda all sin kompetens. Jag tycker också det är viktigt, därför att det sätt på vilket vi behandlar och möter homo- och bisexuella påverkar det sätt på vilket vi möter patienter.

Det som känns extra trist är attkönsmönstret även här slår igenom. Det är mer accepterat att vara bög än lesbisk. Män har lättare att prata om homosexuella män än kvinnor om lesbiska.

Jag hoppas att vi i Vårdförbundet kan vara med och skapa förutsättningar för en bättre öppenhet för de homo- och bisexuella som finns inom vården.Inom polisen finnsen särskild klubb för dem och det har bidragit till mycket positivt. Öppenhet är viktig för att skapa en bra sammanhållning
i ett arbetslag men också för att skapa en god vårdmiljö.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida