Reflekterat

Strålbehandlades på ett länssjukhus för några år sedan. Skulle bo på patienthotellet och träffa många fina medsystrar som liksom undertecknad var »hotade till livet«.

Hann inte mer än innanför komplexets entré så slöt den storväxta, något äldre Jaana upp vid min sida. Hon berättade att hon var där på grund av bröstcancer och skulle strålas tjugosex gånger. Med en viss känsla av svek berättade jag att jag kom undan med tretton. De hade hittat en liten tumör i ljumsken som inte kunnat avfärdas som ofarlig.

För att pigga upp oss patienter anordnades middagar där man bland annat kunde avnjuta happy hour. Jag och frimodiga Jaana bestämde oss raskt för att beställa in två glas vin. Bakom mig stod Catrin och fnissade till, men fann sig och sa:

– Men inte kan man..!?

– Så klart man kan, påstod jag. Det är liksom det som är meningen!

– Hmm (och efter stor självövervinnelse…) kanske ett glas då.

Catrin var mycket mager. Före denna strålning hade hon i omgångar behandlats med cellgifter på sin hemort. Bar turban. »Jag har flera i olika färger«, sa hon glatt! Hon var den tappra patienten som också – eller trots allt – ville vara en attraktiv kvinna.

– Du bestämmer naturligtvis själv hur mycket du ska dricka. Tänk om någon skulle tro att du var en dålig kvinna – att du inte kände ansvar för att du när som helst kunde ryckas bort och lämna nära och minderåriga kära utan sin mor!

Det där sista sa jag naturligtvis inte. Catrin såg förväntansfull ut men när det kom till ett andra glas sa hon att hon hade träffat en förälder till en av hennes barn i skolan – som hon lovat prata med. Så nu måste hon alltså vara den präktiga lärarinnan. Trots döden som kuliss, måste hon och vi andra oförtrutet och övertygande spela våra invanda roller…

Jag kände mig som storasystern som hittade på djävulskap och försökte dra med mig andra i fördärvet.

Kanske lockade jag ändå fram lite jädrar anamma hos denna timida kvinna. När vi skiljdes åt sa hon med glimten i ögat:

– Jag kommer och hälsar på dig på Snövägen – när det blir vinter…

TEXT: Birgitta johansson, specialistsjuksköterska psykiatri