Reflekterat

Trettio »hej«. Ja, jag räknade faktiskt en dag hur många det blev under ett arbetspass. ?

Först en kollega i entréhallen, sedan killen som städar omklädningsrummen och i hissen upp inte mindre än fem bekanta ansikten. Och så flöt det på under dagen. Hej lades till hej och till slut var jag uppe i aktningsvärda 30 stycken.

Vi som arbetar i vården får väl räkna oss som lite av experter på möten. Alltid, ja åtminstone för det mesta, har vi känselspröten ute för att läsa av stämningar: Lena verkar ledsen i dag, hon har nog fått ett dåligt besked. Lars är svart i blicken och kanske arg över något. Vi läser av situationen och försöker bemöta patienterna på bästa sätt. När vi frågar hur någon mår förväntar vi oss ett ärligt svar. Vi stannar kvar och lyssnar. Ibland blir det förtroliga samtal med människor vi kanske träffar för första gången. Andra gånger lättsamt prat för att lugna en orolig patient. Bemötande är en viktig del av vår profession. ?

Men ibland händer det något under förflyttningen till fikarummet, kaféet eller köksbordet därhemma. Utan yrkeskostym blir det plötsligt svårare att mötas på djupet. Härom veckan när jag vid lunchtid passerade entréhallen och som vanligt strödde mina hej omkring mig, hände något oväntat. En kvinna jag bara känner till utseendet stannade till när hon hörde mitt hej. Jag kände mig tvungen att fortsätta och sköt in ett: Hur är det? En halvtimme senare hade jag fått höra en hel livsberättelse. Flykten till Sverige från det krigsdrabbade landet, den bedövande ensamheten som följde och lyckan över att till slut få ett jobb på sjukhuset.?

Jag genomgick många olika faser under detta möte. Först en instinktiv otålighet, sedan en krypande ilska över att bli uppehållen av en människa jag knappt känner och så småningom började jag känna mig smått besvärad av denna oväntade öppenhet. Det var först senare jag insåg vilket förtroende jag fått av kvinnan. ?

Proffs på möten? Ja, yrkesmässigt är vi nog det i många situationer. Kanske går det att behålla en del av yrkeskostymen på nästa gång arbetspasset är slut, den del där vi förvarar modet att fråga och viljan att lyssna.?

Om jag har träffat kvinnan i entréhallen igen? Jodå, vi hejar på varandra ibland. Det händer även att jag dristar mig till att skjuta in ett: Hur mår du??

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida