Reflekterat

Det är skönt när barnen är hemma så man vet vad de gör, tänkte jag och gick in i min fjortonåriga dotters rum.

Hon satt vid datorn. När jag kom in höll hon för skärmen med båda händerna. »Vad gör du?« Inget svar och jag funderade en stund, sen sa jag:

»Du, om jag var en ful gubbe skulle jag säga att jag var fotograf och att jag vill ta några bilder. Jag har sett ditt foto på Lunarstorm och jag tycker du är jättesöt.«

Då svarar min dotter. »Ett sånt mail har jag fått mamma. Han ville att vi skulle ses i hans lägenhet.« Jag kontaktade polisen. Skakad, rädd men mest av allt arg. Mina barn är inte till salu!

I maj startar Flicka-projektets buss sin resa genom landet för att ta reda på hur tonårstjejer ser på sig själva och världen omkring sig. Mycket tyder på att barn och tonåringar i Sverige mår allt sämre. Enligt Aftonbladet skadar sig cirka 400 barn årligen i syfte att ta sitt liv – 40 av dem lyckas. En annan undersökning visar att var tionde tonårstjej umgås med planer på att ta sitt liv och 25 procent är missnöjda med sitt utseende.

Vad är det som händer med våra flickor? Varför har utseendet blivit så viktigt? Mannen som lockade min dotter med en framtid som fotomodell sköt in sig på en sårbar punkt. Tonårstiden är ett sökande efter identitet. Kan någon tycka om mig? Duger jag? Starka marknadskrafter utnyttjar tonårsflickornas utsatthet. Följ pengarna så hittar du motivet. Kvinnokroppen beskrivs som ofräsch utan tillsats av rätt produkter, hårväxt beskrivs som generande och den åtråvärda identiteten finns till salu i form av
märkeskläder, smink, blekta tänder och operationer.

Flickor blir offer när de reduceras till sitt utseende. Varför blev kvinnan ett halvfabrikat? sjöng man på sjuttiotalet. Sen har det blivit väldigt tyst kring kvinnorörelsen.

Samtidigt får de goda krafterna stryka på foten. Ungdomsgårdar läggs ned, kulturskolan reducerar antalet lärare och skolor stängs. Vad kan vi göra för våra flickor? När jag funderade på det kom jag att tänka på att ingen man, under mitt 46-åriga liv, någonsin påpekat att jag borde raka benen. Det har däremot väninnor gjort. Av omtanke? Kan det vara så att kvinnor i hög grad skapar den kultur som formar nya kvinnor medan männen, om man får lov att generalisera, tjänar pengar på oss?