Rubrik saknas.

Taxichauffören körde allt saktare. Till slut kröp bilen fram. Jag blev allt mer stressad men förstod att han var tvungen att få berätta sin historia färdigt innan vi kom fram.

Det var en sällsam upplevelse, och visst, jag kom för sent, men ändå var det hela så mänskligt och förståeligt.
Taxichauffören hade stunden innan jag klev in i hans bil suttit i ett långt telefonsamtal med en god vän som berättade hur han och hans familj på ett mirakulöst sätt hade räddats från flodvågskatastrofen i Thailand. Hur hela familjen låst in sig på toaletten i sin bungalow, och när den vattenfylldes, trodde att allt var slut. Hur taket av vattenmassorna tryckts upp och hela familjen flutit upp som korkar i vattnet. Och hur de sedan så småningom hittat varandra allihop, blåslagna men vid liv.

Taxichauffören var så tagen av berättelsen att han genast var tvungen att återberätta den i alla detaljer. Och där råkade jag befinna mig, blev en del av hans nätverk, lyssnade en stund och fick uppleva ett märkligt rekord i långsam taxifärd.

Precis så blir det, tänker jag när jag läser intervjun med
den kloka sjuksköterskan och psykoterapeuten Marianne Villanger (sid 18-20). Historier från katastrofen kommer att berättas och återberättas i åratal framöver och bli en del av ett gigantiskt bearbetningsarbete för alla berörda. För Marianne Villanger pekar på att alla inte behöver kristerapi utan att vården ska akta sig för att ta ifrån människor det de kan ta hand om i sina naturliga nätverk.

Det är en frisk och bra krisreaktion att gång på gång berätta vad man varit med om under en traumatisk händelse, säger hon, och betonar att det viktigaste i mötet med en människa i kris är att lyssna och förmedla hopp.

Samtidigt måste naturligtvis vården finnas för den drabbade, där familj och vänner inte räcker till, eller till slut inte orkar lyssna längre. Där finns mycket erfarenheter att hämta från det arbete som lagts ned i Göteborg på att stödja ungdomar och anhöriga efter katastrofbranden. Inte minst att behovet av hjälp är individuellt. Lars Lilled berättar till exempel i artikeln på sidan 21 att det inte gick att behandla unga killar i psykoterapi. Sommarläger med fysiska aktiviteter
däremot, blev ett sätt att komma till tals med dem och sätta ord på deras instängda känslor.

När det här numret av Vårdfacket kommer ut i början av februari har det gått sex veckor sedan flodvågskatastrofen i Sydostasien. Vi har lagt om hela planeringen för tidningen och uppmärksammar bland annat några av alla dem som arbetat med offer och anhöriga. Men vi har också försökt tänka på vad som händer när det akuta omhändertagandet är över.

Ni läsare kommer att möta drabbade med olika symtom i vården i åratal framöver. Vi hoppas att våra artiklar om krisbearbetning kan ge idéer och tankar i det arbetet.