Rubrik saknas.

»Jag klarar snart inte av att möta dessa unga kvinnor som vet att de ska dö och frågar mig om vem som ska ta hand om deras barn. Vi måste hålla dem vid liv!«

När Stephen Lewis, FN:s sändebud för aids i Afrika, höll sitt gripande tal till ICN-kongressen i Taiwan pekade han på att bland dessa döende unga kvinnor finns också många sjuksköterskor. I Sydafrika är 14 procent av all personal i sjukvården hivpositiv. Dödsfallen i aids är så vanliga att de förklarar en del av den ökande bristen på sjuksköterskor.
Stephen Lewis sa sig dock vara mer positiv än tidigare. Bromsmediciner har blivit mer tillgängliga tack vare billig import. Därför finns nu större möjligheter att »hålla människor vid liv«. Det behövs, för att barnen ska få behålla sina föräldrar och för att viktiga samhällsfunktioner som sjukvården ska kunna fungera. När den arbetande delen av befolkningen hotar att raderas ut, riskeras hela samhällsbygget.

Men Afrikas sjuksköterskor behöver stöd från sina kolleger i världen, sa Stephen Lewis, och pekade särskilt på den internationella sjuksköterskeorganisationen, ICN:s, roll.
I den stora kongressalen gav ett par tusen sjuksköterskor från hela världen de afrikanska kollegerna en stående applåd när deras svåra arbete nämndes från podiet.
Sjuksköterskorna i södra Afrika står på många sätt i fokus i den omfattande genomgång av världens sjuksköterskebrist som var ett av kongressens huvudteman.

Samtidigt som västvärldens åldrande befolkningar kräver allt mer sjukvård, skapar aidsepidemin i södra Afrika ett starkt ökat behov av sjukvårdspersonal. Men det finns ingen rättvisa i hur resurserna fördelas. De rika länderna dränerar de fattiga på sjuksköterskor.
1999 lämnade 387 sjuksköterskor Ghana, två år senare hade siffran ökat till 2972. Mängden emigranter fortsätter att öka i takt med att bristen förvärras i västvärlden
och arbetsförhållandena i södra Afrika blir allt värre. Beräkningar visar att Afrika subventionerar Europa med 500 miljoner dollar per år i kostnader för att utbilda vårdpersonal som sedan emigrerar.

Ingen klandrar den enskilda sjuksköterskan som väljer att lämna sitt land och söka arbeten med högre lön och bättre villkor. Men det ökar arbetsbördan för dem som blir kvar och ännu fler lämnar yrket i en accelererande negativ spiral.
Försök har gjorts av de rekryterande länderna att skapa etiska koder för rekryteringen, och det finns förslag att de fattiga länder som utbildar sjuksköterskorna ska kompenseras ekonomiskt.
Men i grunden handlar det om de rikas exploatering av de fattiga, om orättvisorna i världen. En långsiktig lösning på problemet kräver att södra Afrika får råd att ge sjuksköterskorna arbetsvillkor så att de frivilligt väljer att stanna i sina länder.