Rubrik saknas.
I sommar har jag funderat på hur jag ska kunna berätta historien om Rut på den här sidan. Hon är inte helt lätt att koppla till Vårdfackets innehåll. Men jag gör ändå ett försök.
Mitt under sommarens lugna, händelsefattiga dagar dök hon upp, Rut. En morgon stod hon i gräset utanför altanen, med fast blick och bestämda steg kom hon ända fram till mina fötter. Med sin glänsande fjäderdräkt, nobla hållning och med fyra ringar runt benen signalerade hon tydligt att hon minsann inte var en vanlig fågel. »Här är jag, jag vill dig något! Dit du går, går också jag.«
Rut bestämde sig för att adoptera vårt hus och vår familj. Hon var alltid med oss. Satt på altanräcket och iakttog oss när vi åt. Kuttrade vänligt på taket. Spatserade i närheten när vi rörde oss på tomten, och kom gärna in i huset när dörren stod öppen.
Jag greps av en stark känsla att vara god mot henne, hjälpa Rut på något sätt.
Efter många telefonsamtal hittade jag till sist en brevduveexpert. Rut hade kört slut på sitt energiförråd och behövde mat och vatten för att orka flyga vidare, var beskedet. I tävlingar släpps brevduvor ända upp till 90 mil från sina duvslag.
Torra gula ärter och ris ville hon ha, fick jag veta, och jag kryddade dessutom blandningen med energirika solrosfrön. Rut åt med god aptit. Men bara ärterna. Så det fick bli påfyllning av ärter. Många gånger. Varje morgon stod hon vid det tomma fatet och såg uppfordrande på oss.
Jag kände mig god. Nu skulle hon snart lyfta mot sitt efterlängtade duvslag. Inte ens all spillning som mängden av goda ärter producerade på räcken och trädäck fick mig att tappa modet. Jag torkade upp varje kväll och såg fram emot att Rut skulle flyga vidare, tack vare min hjälp.
Men Rut blev kvar och växte sig allt fetare. Vi tvingades till sist inse att hon hade hittat ett nytt hem, med fullt godkänd kosthållning.
Efter åtskilliga ärtpaket och mockande efter Rut började vårt tålamod tryta. Ärtportionerna minskade. När det sista paketet tog slut köpte vi inget nytt. Rut blev sur, rentav förbannad, och försökte slå sig in genom stängda dörrar och fönster.
Så en morgon var hon borta och lämnade efter sig en blandning av känslor. Lättnad och saknad men också en känsla av misslyckande och svek.
Det är inte lätt att vara god.
Så hur ska nu denna historia kopplas till Vårdfacket? Jag försöker med våra artiklar om Friskt liv-projektet på sid 8-10. Som visar att det krävs mycket för att inspirera människor att ens vara goda mot och rädda om sig själva. Kopplingen finns också i etiknovellen på sidan 28 där jagpersonen säger:
»Ibland är det svårt att inte få göra det goda man vill, men det får man acceptera.«
Rut försöker jag föreställa mig tätt intill sina duvkompisar på en pinne, trygg hemma i sitt duvslag. Den tanken värmer, trots allt.