Rubrik saknas.

Det är synd om läkarna. När allt fler sjuksköterskor tar på sig chefsrollen blir läkarna marginaliserade i sin yrkesroll och kan inte längre hävda sig.

Så kan man tolka artiklarna av Läkarförbundets vice ordförande Marie Wedin i tidningen Sjukhusläkaren, artiklar som på ett grovt sätt angriper sjuksköterskor och deras kunskapsområde, och som väckt en enorm debatt.

Men varför ska man vara grov tillbaka? Varför inte i stället försöka hitta en konstruktiv dialog som kan gynna patienten i det långa loppet?

Det finns inte någon väg tillbaka till ett patriarkalt ledarskap. Framtiden är samarbete i team runt patienten, där alla respekterar varandras kunskaper och där olika yrkesgrupper kan gå samman för att kräva bra villkor när de ska axla ledarskap i vården.

Det framstår som alltmer egendomligt att det fria, kloka, nyttobetonade tänkandet utifrån patientens behov inte kan bli vårdens självklara ledstjärna.

Där verkar Storbritannien ha kommit betydligt längre än Sverige. Läs om det nya brittiska förslaget att i princip låta sjuksköterskorna förskriva de flesta läkemedel. Först låter det helt osannolikt, men när man studerar det lite närmare visar det sig vara ett genialt nytänkande.

Sjuksköterskor och läkare har fortfarande ansvar utifrån sina kunskapsområden, men de sjuksköterskor som har specialfunktioner ska kunna skriva ut läkemedel till sina patienter.

Ett arbetssätt som förenklar för patienten och som många läkare ser som något som kan avlasta dem.

De brittiska statsmakterna är uppenbarligen förvissade om att den nya rättigheten inte kommer att missbrukas, utan användas ansvarsfullt utifrån patientens behov och verksamhetens villkor.

Det är ett sätt att ta vara på vårdens kunskap, utan att låsa in den i begränsande revir som inte gynnar patienten och inte heller vårdyrkenas utveckling på sikt.

***

Från och med det här numret säger vi adjö till våra etiska noveller efter två år och säger därmed tack till författaren Anna Jansson.

I stället startar vi serien »Patientperspektiv«. Där tänker vi saxa ur den ström av olika böcker som ges ut, där patienter vittnar om sina upplevelser i vården. Berättelserna, som är självupplevda, borde ge en bra grund för etiska diskussioner, ändå når de i alltför liten utsträckning ut till dem som kan lära av patienternas erfarenheter.

Läs vår första berättelse om 13-årige Joel som just fått sin leukemidiagnos och vårdas på intensiven. Han tvingas se döende människor i sängarna intill, och personalen skulle helst inte vilja att pappan sov intill sin son.

Skulle du ha behandlat pappan och sonen på ett annat sätt?

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida