Rubrik saknas.
I min garderob har jag ett par vackra kappor från 40-talet, sydda på Ljunggrens skrädderi. Ibland tar jag fram dem, stryker över sömmarna i fodret och beundrar hantverket.
Det var min mor som sydde kapporna, när hon fortfarande arbetade som sömmerska, före giftermål och hemmafrutillvaro. I utkanten av Knallebygden var textilbranschen en av få möjligheter till försörjning för kvinnor. Små skrädderier och syfabriker skapade kläder som fortfarande delvis var hantverk, trots symaskinernas intåg. Det provades, syddes in och lades ut tills kappan satt perfekt. Sedan vårdades den (vem har hört uttrycket »klädvård« nu för tiden?) för att vara snygg i många år.
Inte använder jag kapporna, men kan heller inte förmå mig att slänga dem.
I de stora klädkedjornas butiker möter jag något helt annat än respekten för ett gott arbete. Kläder i högar, oengagerad personal med tomma blickar. Allt signalerar »detta har egentligen inget värde, köp en trasa till helgen, släng och köp en ny till nästa helg«. Ändå har det suttit en människa av kött och blod på en fabrik någonstans i världen, sytt sömmar och kanske som min mamma drömt om att tjäna ihop pengar för att kunna bilda familj.
Men vem bryr sig? Är det inte bra att fattiga länder
i globaliseringens namn får del av en industriutveckling och därmed kan öka sitt välstånd?
Visst, men frågan är till vilket pris. Har inte vi som konsumenter något ansvar för arbetsvillkoren i de fabriker där våra billiga kläder produceras?
Enligt nätverket Rena kläder går bara mellan 0,5 och 5 procent av kundens pris till lönekostnader i produktionsledet. Minimilönerna är så lågt satta att arbetarna måste arbeta dubbla skift för att få en lön som går att leva på. Arbetsmiljön är ofta bristfällig och det är inte tillåtet att organisera sig fackligt.
I det här numret av Vårdfacket skriver vi om Albin Ydrefelt, en Vårdförbundsmedlem som engagerat sig i frågan om förhållandena i klädindustrin. Han har arbetat med att påverka sitt förbund och andra vårdanställda, något som också bidragit till att arbetsgivaren nu ställer större krav på tillverkarna av arbetskläder.
Han är själv förvånad över vad man kan åstadkomma med engagemang och solidariskt tänkande.
Liknande aktioner pågår i flera länder inom det internationella nätverket Rena kläder. Det handlar om rättigheter som för oss är självklara: Om rätten till organisering och kollektiva förhandlingar, om förbud mot tvångs- och slavarbete, diskriminering och barnarbete.
När hittar då vi som konsumenter rättvisemärkta kläder i butikerna? Det är på gång men är enligt Rena kläder betydligt mer komplicerat än att rättvisemärka bananer och te.
Men när de kommer, varför inte köpa en tröja som är dubbelt så dyr men behålla den längre? Och skänka en tanke till den som gjort jobbet.