Rubrik saknas.

Varför var det ingen som såg? Hur kan ett barn fara så illa utan att någon reagerade? Det frågar vi oss alla som följt rapporteringen om Bobby.

Rättegången i Eksjö har varit outhärdlig att följa, i de detaljerade beskrivningarna av den misshandel som 10-årige Bobby utsattes för. För den som har fantasi nog att sätta sig in i hur pojken upplevde övergreppen, blir lidandet nästan ofattbart.

Alla undrar förstås varför ingen kunde rädda Bobby från hans våldsamma hemmiljö.

Personalen i skolhälsovården på Bobbys skola anser sig inte ha fått några signaler om att han misshandlades. De säger sig ha gjort vad som var möjligt.

I det enskilda fallet Bobby är det svårt att döma. Kanske hade samhället kunna göra mer, kanske inte. Fortsatta utredningar kan förmodligen göra bilden klarare.

»Vi skolsköterskor är en liten resurs«, säger ordföranden
i skolsköterskornas riksförening, Gunilla Fagerhult, som en kommentar till det generella problemet med barn som har det svårt.

För Bobby är inte ensam. Det finns tusentals barn i Sverige som lever i hem där missbruk eller psykisk sjukdom skapar misär, våld och övergrepp.

I åratal har bristen på resurser för elevernas hälsovård diskuterats, inte minst sedan krisårens nedskärningar. Men ändå händer inte mycket. Fortfarande har skolsköterskorna ansvar för alldeles för många elever och arbetar ofta utan stöd från kolleger.

Medvetandet om problemen saknas inte. I riksdagens behandlades till exempel 83 motioner i frågan under förra året. Men i stort sett begravs frågan i utredningar.

Hur kan då folkhälsoministern ha missat hela debatten?

I samband med Bobbyfallet gick han ut och föreslog en lex Bobby; en ny lag som skulle skapa en social haverikommission för att utreda bakgrunden till varje fall av dödligt våld mot barn, hur samhällets skyddsnät har fungerat. Det är ett obehagligt försök att plocka politiska poäng på Bobbys tragedi. Vad menar Morgan Johansson? Ska fler barn behöva dö för att man ska få klart för sig hur problemen ser ut? När det redan är så tydligt att resurserna i skolhälsovården inte räcker till.

Ta i stället itu med frågan ur ett förebyggande perspektiv. Vad behövs för resurser för att upptäcka de utsatta barnen? Sätt press på kommunerna att ta itu med problemet!

Det finns kommuner som satsar. Läs till exempel på vår
Hälsosida om hur Umeå kommun har antagit en tydlig målsättning att upptäcka alla barn som har särskilda behov under grundskoletiden. För att klara av det har kommunen skapat en självständig organisation med team där olika professioner samverkar.

Tydliga mål är kanske allra viktigast. Tanken på en nollvision -inga barn ska fara illa! – kan lindra den ångest fallet Bobby har väckt.