Rubrik saknas.

Den spröda gamla damen såg så orolig ut. Hon hade fått tid hos en spansk läkare och satt och gjorde sig föreställningar om hur besvärligt det skulle bli.

Det hade skrivits en hel del om hur landstinget rekryterade spanska läkare för att fylla upp alla vakanser på vårdcentralerna. Den gamla damen hade följt rapporteringen, men kände sig lugn över att ha kvar sin invanda svenska läkare.

När jag mötte henne i väntrummet var allt förändrat. Hennes läkare hade flyttat och nu var det också hennes tur att bli inbokad hos en av de nya spanska läkarna. Hennes oro var så stor att hon inte kunde låta bli att dela med sig av den till de andra väntande. Hur skulle det bli? Skulle hon förstå honom? Och han henne? Kunde han sina saker, som en »riktig« svensk läkare?

Då öppnades dörren till läkarens rum, ut stormade den unge, manlige spanska läkaren, gick fram till den gamla damen, tog henne om axlarna och frågade om detta var »fru x«, på klingande ren svenska. »Hur står det till, jag ska hjälpa dig upp.« Och med ett fast grepp om hennes arm gick de båda in på hans rum. Innan dörren stängdes vände sig damen om mot väntrummet och gav oss ett strålande, lättat, nästan triumfatoriskt leende som signalerade »så här har jag minsann aldrig tidigare blivit bemött på den här vårdcentralen!«.

Hon blev sedd på ett sätt som äldre sällan blir i den svenska vården. Det har ofta vittnats om att invandrad vårdpersonal har med sig en respekt för äldre som vi till en del tappat i det här landet.

Fördomar kan alltså rämna på en sekund men för det mesta sitter de hårt och gör det svårt för den som kommer från ett annat land till den svenska arbetsmarknaden.

Otaliga är vittnesmålen från invandrare som inte tycker sig ha fått en chans att integreras i det svenska samhället. Där det många gånger osynliga motståndet är så starkt att det ställer omänskliga krav på styrka och uthållighet av den som kommer från en annan kultur.

Med den fria rörligheten för arbetskraft inom eu, de nya medlemsländerna och den ökande framtida arbetskraftsbristen är chansen mycket stor att du som läser detta får en ny kollega från ett annat land till din arbetsplats framöver. (Se vidare våra reportage på sidan 16-25.);

Det borde vara arbetsgivares och arbetskamraters gemensamma ansvar att ta hand om den nya medarbetaren. Att ge tillräcklig introduktion i arbetsorganisation och rutiner men också att välkomna in i en gemenskap och till den yrkesmässiga dialogen.

På det viset kan självförtroendet i yrket stärkas efter hand och annorlunda erfarenheter tas tillvara.

Nästa gång kan det vara din tur att komma till en ny arbetsplats i ett annat land. En tänkvärd fråga att ställa sig är: »Hur skulle jag då vilja bli bemött?«