Rubrik saknas.

Minns du Cherry Ames? Den effektiva, empatiska, milda, tuffa, äppelkindade sjuksköterskan som bytte arbetsplats ofta och alltid hittade ett nytt mysterium att lösa?

När jag var 13 år hittade jag en guldgruva i mormors källare – böckerna om Cherry Ames. Jag läste dem från pärm till pärm, gång på gång. De handlade om allt från sjuksköterskeskolan till när hon var krigssjuksköterska, arbetade på båt, på sommarkollo, som privatsyster och allt däremellan. Cherry hade uniform med mössa och bodde på internat. Jag läste och läste. Cherrys värld hade något spännande, lite oåtkomligt, dramatiskt och ibland lite skrämmande över sig.

I dag är uniformen kanske inte lika stilig och internaten är i många fall ersatta med ett rum i en studentkorridor. Men jag tror att den där speciella känslan av en annan värld innanför sjukhusets väggar finns kvar. När det kommer studenter till oss på operation märker man det tydligt – hur annorlunda och även spännande det är. För mig är det vardag numera; korridorerna, rostfritt stål, munskydd, dofter och patientflöde. Det är en speciell miljö, precis som överallt på sjukhuset om man inte är »hemma« där.

I dag kanske inte böckerna handlar om sjukhusen lika ofta, det gör däremot tv-programmen. Det är på liv och död, ambulanshelikoptrar, dokumentärer om läkarstudenter och nu och då faktiskt riktigt fina program om äldrevården. Ni minns kanske Karin Mannheimers tittarsuccé om pensionärerna på vårdhemmet?

Varför dras människor till detta? Förmodligen av samma anledningar som jag tyckte om att läsa böckerna om Cherry Ames. Det är något man ser glimtar av, när man själv eller någon annan söker vård, och det finns nog trots allt något lite magiskt över det hela. Dessutom, vilket man ofta får se på tv, framställs numera vårdyrkenas fantastiska möjligheter och förmåner. Att man är viktig, är uppskattad och kan göra skillnad.

Jag hoppas att fler 14-åringar får tag på samma böcker som jag, och blir fascinerad av Cherry Ames äventyr. Eller sitter framför tv:n och bestämmer sig för att »där, på sjukhuset, där ska jag jobba när jag blir stor«. Välkommen säger jag, och jag vet att mina kolleger runt om i landet är beredda att lotsa dem vidare in i den faktiskt ganska så spännande världen innanför dörrarna. Eller hur?