Rubrik saknas.

Varför inte ett folkhälsoprogram för omtanke? Budskapet kunde vara: det är inte farligt att bry sig om.

Ibland sitter jag och mina tjejkompisar kring halvtomma vinflaskor och tända stearinljus och filosoferar kring livets stora och små ting. Vi har numera avhandlat diverse olika ämnen; allt från varför inte vår statsminister var sjukskriven med sjukpenning när han opererade höften till om det finns hudfärgade plåster för afrikaner.

Häromsistens talade vi om ensamhet. Inte för att vi kände oss särskilt ensamma, i alla fall inte just då, utan för att vi funderade på hur länge vi skulle kunna vara försvunna utan att vara saknade. De som inte lever tillsammans med någon rynkade pannan, liksom de utan fast arbete eller de som ännu är studenter. Vi kom fram till att det nog, i alla fall i teorin, skulle kunna dröja ett tag. Det var så vi kom in på det här med ensamhet. Att det faktiskt är ganska många i dagens samhälle som inte har någon som direkt skulle sakna en om man
inte dök upp en dag. Telefonerna gick varma lång tid efter det!

Alla som jobbar inom vården kan nog ge olika bilder av ensamhet. Den kan yttra sig på olika sätt. Den kan sitta i bröstet, i magen eller i en ond rygg. När man som ambulanssjuksköterska klivit upp för trapporna och den lille farbrorn, nyrakad och uppklädd, öppnar dörren och ansiktet skiner upp i ett välbekant: Vill ni ha en kopp innan vi åker? Då vet man inte om man ska skratta eller gråta.

Helst skulle jag vilja sätta fingrarna i öronen och skrika »bingo, bingo« och inte låtsas om att jag vet. Var det så här förr också? Eller är det ett fenomen som har bildats i effektiviseringens och multimediernas Sverige? Jag vet inte. Det finns jättebra verksamheter inom frivilligorganisationer och kyrkan, som syftar till att minska ensamheten. Det är bra tycker jag – problemet är att de behövs. Är det kanske så att det är en trend som går igenom alla samhällsskikt, alla yrken och alla människor: att vi bryr oss mindre och mindre om varandra? Kan man instifta ett folkhälsoprogram för det – fram för omtanken? På affischerna skulle jag vilja att det stod: Det är inte farligt att bry sig om. Och: Tack för att Du tänker på mig.

Som sjuksköterska är jag en del i sammanhanget , och jag tror att vi kan göra skillnad.