Rubrik saknas.

När man i Sveriges riksdag 1860 diskuterade kvinnors rätt till högre utbildning framfördes från medicinsk vetenskap invändningar.

Kvinnor borde inte använda sin hjärna för intensivt. Då skulle de reproduktiva organen störas (hjärnan skulle förbruka det blod som behövdes för menstruationer) och de barn som eventuellt föddes skulle bli skadade. Man vägde och mätte kvinnoskallar och använde den lägre vikten på kvinnors hjärnor som ett argument för att de inte borde studera. Tills något ljushuvud kom på att elefanter har större hjärnor än män.

Det var dåtidens sanningar men fortfarande är bara tio procent av landets professorer kvinnor, hävdar Nina Björck i sin debattbok Under det rosa täcket. Som kvinna och sjuksköterska funderar jag ibland över hur befordringsgången och löneutvecklingen skulle ha sett ut om majoriteten av oss i förbundet varit män. Kanske räcker det med en blick på genomsnittslönen för manliga och kvinnliga sjuksköterskor för att få en vink om det.

Nästa tanke blir då: behövs det ett feministiskt parti? Jag menar, i dag säger sig varenda människa vara feminist. Men vad menar de med det? Det finns ninjafeminister som önskar männen dit pepparn växer, det finns feminister som hävdar att vi är förutbestämda i våra roller av biologin och det finns politiska feminister som hävdar motsatsen: Man föds inte till kvinna, man blir det.

Kan de verka i ett och samma parti? Det man verkligen vill och tror på är man beredd att offra något för. Så kanske kan man enas om några teser. Vi får väl se tiden an. Vad menar de politiker som säger sig vara feminister? Är det tomma ord eller menar de verklig likställdhet.

Det finns en tänkvärd historia berättad om en indianstam där kvinnorna under förlossningen band en tråd om sin makes pung för att kunna dra i den under födslovärkarna för att han skulle kunna dela smärtan. På den punkten hade de kommit längre i jämlikhet än våra styresmän, som vid samma tid förbjöd smärtlindring till födande kvinnor. Det man tror på är man beredd att offra något för. Hur många manliga politiker i etablerade partier som säger sig vara feminister skulle kunna tänka sig en lägre lön för jämlikhetens skull när plånboken är begränsad? Större delaktighet i hemarbetet och fler kvinnliga chefer?