Rubrik saknas.
Telefonen ringer sent en eftermiddag på jobbet. Någon i redaktionen för ett debattprogramtalar i den andra änden. Nu undrar de vad jag tycker om dödshjälp.
De ringer apropå det uppmärksammade fallet i USA där presidenten och kongressen har ingripit mot beslutet att avsluta livsuppehållande behandling. På morgonen kommande dag ska programmet sändas. För eller mot?
Jag kan inte säga något. Det är för svårt. Jag kan inte säga att jag är för eller emot dödshjälp. Förmodligen fanns det en tid när jag hade en mer fixerad och säker uppfattning. Nu tycks det mig som om det man kan göra är att gå så nära som möjligt. Se vad som gäller just den här människan. Trots att de enkla svaren tycks bli färre ju närmare man kommer en annan människas liv. Det har blivit allt tydligare för mej hur mycket etik och dialog hör ihop. Jag skulle vilja se att etiskt svåra situationer oftare var föremål för samtal där olika perspektiv möts – ett öppet utbyte mellan omvårdnad, medicin, sociala, existentiella och psykologiska perspektiv.
Till den kristna traditionens allra äldsta rötter hör en del berättelser om möten mellan människor. Där finns ett liv och en djup respekt som i sin tid var fullständigt chockerande. Män, kvinnor, olika etiska och sociala grupper kunde bara inte mötas så. Gränsöverskridanden är ofta det som behövs för den respekt som är etikens grund. Jag tror att ett gott samtal, en öppen dialog, är det som stärker respekten allra mest. Att stå ut med att möta lidande utan att avtrubbas är svårt. Jag tänker ibland på den vårdavdelning där någon i personalen sa: »Det känns som om vi hela tiden höjer ribban, långsamt. Vi blir slarvigare med respekten.« I etisk teori kallas detta »slippery sloop« en etisk urvattning utan att man riktigt märker den. Respekten, en etik man kan stå för, tycks vara något som erövras och skapas hela tiden.
Ibland kan blotta närvaron av någon med ett annat perspektiv påverka. En sjukhusprästkollega berättar ibland om en avdelning där han brukar sitta med på genomgångarna. »Vi pratar annorlunda om patienterna när du är med«, säger någon. Det är den erfarenhet som jag tror är etikens grund. Olika perspektiv möts, likvärdigt. Det är tydligt hur skrämda vi kan bli av att den medicinska fackkunskapen inte alltid vet säkert. Vi vill ha tydliga svar. Men den etiska tryggheten ligger mer i dialogen.