Rubrik saknas.

Det var några dagar före jul men ingenting kändes som det brukar vid den tiden.

Julljusen lyste inte upp mörkret och inget julpynt sågs dekorera fönstrena. Julstämningen ville liksom inte infinna sig. Solen stekte olidligt och när jag såg mig omkring kunde jag inte se en endaste hel byggnad. Människor hade allt annat än julen att tänka på. Här kämpade man varje dag för sin överlevnad och trots att man sällan blev belönad fanns ett litet hopp inom de flesta som de aldrig övergav. Vad skulle man göra då, om man inte vågade hoppas längre?

Jag befann mig i det sönderskjutna Monrovia. Plötsligt fick jag ett anrop på radion. Kunde jag komma förbi näringskliniken och hämta ett paket? Vi skulle norrut och hade plats i bilen, visst, det var inga problem.

När jag anländer till näringskliniken ser jag en dåligt ihoptejpad kartong stå på golvet och bredvid den står ett par yngre kvinnor. Kan de få åka med till byn som vi kommer att passera? Lite irriterat förstår jag varför de inte frågade mig om detta med en gång. Vi har våra restriktioner och visst är det svårare att säga nej när personerna står framför en. Chauffören böjer sig ned för att lyfta upp kartongen och lasta in den i bilen. Plötsligt rusar den ena kvinnan fram och kastar sig snabbt över kartongen och det låter som om hon snyftar.

Jag blir alldeles kallsvettig och förstår plötsligt vad det handlar om. I kartongen ligger kvinnans döda barn. Hon vill så gärna ta med sig sitt döda barn till sin hemby och begrava det där. Långt senare får jag också lära mig att när näringskliniken säger »paket« på radion, är det en kod för ett avlidet barn.

Vi sitter ljudlöst i bilen, kvinnorna, jag och chauffören. Kartongen med det döda barnet glider vartefter bilen kränger på de undermåliga vägarna. Jag förundras över kvinnornas lugn där de sitter och stirrar tomt framför sig. De är vana vid döden tänker jag, annars hade de gråtit hysteriskt. Så naivt jag tänkte! Varför skulle man sörja ett barn mindre i Liberia än i Sverige? Man kan uttrycka sorg på olika sätt men att förlora ett barn är en lika stor tragedi där som här.

När vi släppte av kvinnorna tackade de mig ödmjukt för skjutsen och tänk, jag skäms än i dag att jag inte ens frågade vad barnet hette.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida