Rubrik saknas.
Det är juni 2003 och jag befinner mig i Monrovia. Vi ligger tryckta mot golvet i eu-kontorets byggnad dit vi just evakuerats, för att skydda oss mot vinande kulor och granatnedslag.
Det här är ingen dålig amerikansk actionfilm, det händer på riktigt! Minnet kom för mig när jag nyligen hörde att Charles Taylor har gripits och förts till Sierra Leone för att ställas inför rätta i FNs specialinrättade domstol. Fram till 2003 var han president i Liberia och en ökänd despot och krigsherre. Han bär ansvar för hundratusentals människors död och miljoner människors lidande.
På golvet där i EU-kontoret i Monrovia ser jag plötsligt genom ett litet källarfönster att grindarna forceras, och in strömmar hundratals människor till det inhängnade området. En granat har precis slagit ner bland de tusentals flyktingar som har samlats utanför grindarna, i det enda området i Monrovia där de tror att de kan få hjälp och skydd, nämligen bland de utländska ambassaderna. Men de flesta är tomma på utlänningar, personalen har redan lämna landet.
Vakterna lyckas till sist mota igen grindarna efter att med våld ha tvingat ut de flesta hjälpsökande människorna, men fortfarande befinner sig uppemot 50 personer på platsen. De vägrar att frivilligt lämna området och så länge de befinner sig där kan vi utlänningar inte evakueras eftersom de anses utgöra en säkerhetsrisk. Dessa skräckslagna, hjälpsökande människor anses alltså vara en fara för oss!
Hur skulle då detta »problem« lösas? Till slut kom man på att det fanns två säckar ris i källaren som de hjälpsökande kunde erbjudas i utbyte mot att de lämnade området. Två kilo ris för att riskera att mista livet! Då reagerade vi som satt där och väntade på evakuering: Om detta utbyte genomfördes vägrade vi att flytta på oss.
Riset blev aldrig framtaget. Men naturligtvis var det »vi« som hjälptes därifrån. Några dagar senare satt jag i säkerhet på amerikanska ambassaden i Monrovia och tittade på nyhetsprogrammet CNN på tv. Där visades hur döda kroppar staplades utanför grindarna till den amerikanska ambassaden, bara 50 meter från där jag satt.
Sällan har jag känt en sådan bitter smak i munnen.