Rubrik saknas.

Det sker inga mirakel. I alla fall inte i El Wak i nordöstra Kenya.

1 september 2006

Området är bebott av en somalisk nomadbefolkning och har nyligen varit drabbat av svår torka och undernäringskris. Näringskliniken låg ödsligt men ändå så centralt som det var möjligt i denna otillgängliga region. Här tog vi emot de svårast undernärda barnen. Förutom den energirika mjölk och jordnötspasta vi gav dem behövde de också medicinsk vård. De andra barnen träffade vi en gång i veckan då vår mobila klinik delade ut en veckoranson av jordnötspastan, vägde, mätte och gjorde medicinska konsultationer.

Så kom regnet! Efter tre regnperioder med uteblivet regn kom de efterlängtade dropparna. Det livsviktiga gräset började växa och vattenreservoarerna fylldes. Plötsligt såg vi färre och sjukare barn i vår mobila klinik. Regnet hade tvingat deras föräldrar att göra ett val. Antingen stanna hemma och hämta matransonen för ett barn, eller vandra i väg och låta boskapen beta för att kunna försörja resten av familjen med ko- eller kamelmjölk. Valet var nog inte svårt men plågsamt. Regnet som äntligen gav människor sött vatten att dricka samlades in från vattenpölar och diarrén var ett faktum.

En dag besökte vi en av byarna. Hassan, som bodde i byn och alltid assisterade oss när vi kom, berättade att en liten pojke som uteblivit i flera veckor, nu var tillbaka. Men hans mamma ville inte komma till kliniken så vi bestämde oss för att söka upp dem i stället. Jag fick en chock. Den lilla pojken var helt oigenkännlig, så svårt undernärd hade han blivit. Vi tog med honom till näringsklinken för att försöka rädda livet på honom. Han var så svag att vi inte ens kunde väga honom. Vi kunde inte sätta en nål då hans vener inte gick att hitta för att han var så uttorkad. Förvånande nog svalde han själv när vi teskedsmatade honom med socker- och saltlösning. Vi fortsatte så i ett par dagar och hoppet om att han trots allt skulle klara sig började få fäste. Men den tredje natten sjönk hans kroppstemperatur drastiskt och han klarade inte den påfrestningen. Han dog i sin mammas armar. Han hade mött samma öde som de andra barnen som hade dött på kliniken.

Varför trodde jag då att just den här lilla pojken skulle överleva? Jo, för mitt i allt det svåra vill man gärna fortsätta att tro på att det kan ske mirakel.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida