Rubrik saknas.

I det svaga vårskymningsljuset i en sjukhussal sitter ett ungt vårdbiträde och håller en döende gammal man i handen.

5 april 2004

Det är nyckelscenen i Göran Rosenbergs nyutkomna essäbok Plikten, profiten och konsten att vara människa.

Varför håller han så självklart den gamles hand, trots att ingen bett honom? Rosenbergs svar är att döden tvingar fram ett slags personöverskridande samhörighet. Och denna samhörighet eller gemenskap är en fundamental del av vad det är att vara människa.

Han använder inte ordet empati. Det slår mig att empati är ett begrepp som är på väg att teknifieras. I vårdutbildningarna står det för ett förhållningssätt som måste läras ut och tränas in, en kompetens som vi förväntas visa upp lika korrekt som skolbarnet sin läxa.

Professionellt medlidande, inlärd inlevelseförmåga. Det låter som en motsägelse. När det grekiska ordet empatheia (= häftig sinnesrörelse, passion) nylanserades kring sekelskiftet 1800 stod det för spontan förmåga att med-lida andra kännande varelser. Filosofen Jeremy Bentham formulerade utgångspunkten: »Frågan är inte: kan dom resonera, eller: kan dom tala, utan: kan dom lida?«

I läkaretiken lyftes denna förmåga till inlevelse i den lidande medmänniskan fram som den professionella kärnan. I relation till kön är definitionen intressant. Flera av de nödvändiga egenskaperna – sensibilitet, känslighet och intuition – tycks i själva verket vara kvinnligt kodade. Men de rymdes inom de manligheter som vid 1800-talets början odlades inte bara i salongerna, utan också i det offentliga rummet. På sjukhuset kunde den manlige läkaren framställas som kännande och medlidande och de kvinnliga vårdarna som kärva, stränga och kärlekslösa.

I en svensk regelbok från 1840-talet preciseras läkarempatin i några bestämda punkter:

  • tid
  • att utstråla hoppfullhet
  • att aldrig överge en döende patient
  • att aldrig hjälpa henne att dö
  • att bistå med eutanasi (som betyder att lindra
    döendets ångest och plågor)
  • att efter döden noga fastställa den
  • att »icke genast behandla den dödes liflösa kropp
    såsom ett verkligt lik«
  • att trösta de efterlevande

Det kanske är dags att skicka empatin på rehabilitering.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida