Rubrik saknas.

»Jag behövde inte ens ta av mig«, rapporterar min gamla mamma besviket efter ett läkarbesök.

11 oktober 2004

Föreställningen om det goda medicinska mötet som bestämt av läkarens beröring motsvaras allt mer sällan av verkligheten. Läkarundersökningens rituella faser av lyssnande med stetoskopet, knackande, varma händer som berör och känner över kroppen, frågar efter smärtpunkter och ömmande ställen, är medicinens själva urscen. Vi har kommit att betrakta den som självklar.

Historiskt sett var läkarens tillträde till patientens kropp en långsam process. Lika otänkbart som det var att be patienten ta av sig kläderna vid 1800-talets början, lika naturligt var det vid 1800-talets slut.

I undersökningsrummet utspelade sig scener som i andra sammanhang vore omöjliga eller omoraliska, ett brott mot alla sociala konventioner. Här kunde en främmande man för första gången lägga sin hand på en kvinnas nakna bröst inom en ordning kallad kliniskt vetande. Han kunde lyssna, känna, klämma och lukta. Han kunde vända och vrida på patienten, lägga sitt huvud mot hennes mage eller rygg, be henne sära på benen, gapa, sträcka ut tungan, blunda, hosta och andas djupt. Han kan gå in genom kroppens öppningar och se in i mörka hålrum.

Patienternas motstånd var till en början stort. Rädslan för att blotta kroppen övervanns först gradvis. Skammen gällde nakenheten. Den gällde beröringen. Men främst gällde den läkarens blick. Länge måste exempelvis gynekologisk undersökning genomföras under kläder eller sängkläder och med läkarens ögon slutna eller bortvända.

Men den diagnostiska konst som skapades med och genom läkarens sinnen blev efterhand hans triumf. Vart har denna konst tagit vägen? Utkonkurrerad av laboratoriets exaktare metoder, övergiven på grund av minskad tilltro till sinnenas objektivitet eller av tidsbrist?

Lider dagens läkare i själva verket av beröringsångest? Vår samtid har kommit att betrakta kroppskontakt mellan främlingar med misstänksamhet. Det är ett tänkvärt
faktum att de yrken som kräver daglig beröring av andras kroppar – omsorgsyrkena – är lågstatus- och låglöneyrken.

I själva verket har vården en helande, ja helig dimension just i detta – att den berör våra kroppar när de är som svagast.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida