Rubrik saknas.

Det kan ta en stund att komma till tals med sig själv. I tystnaden blir det möjligt.

10 januari 2005

Tysta, vita snövidder. Timmar framför öppna spisen utan att så mycket sägs. Kyrkorummets åldriga, rymliga, tysta valv. Ja visst är jag beroende! Att få vara tyst ibland är något jag inte kan vara utan. Här finns återhämtningens möjlighet som ingen annanstans.

»Jag älskar att snacka. Om kärleken och döden och allt däremellan. Men inte när jag har stämt möte med mig själv. Pratar jag för mycket hör jag inte min egen inre röst. Den talar så tyst.« Det skriver Åsa Ottosson i sitt lov till avsides belägna vandrarhem i STFs nyutkomna Lakan medtages.

Tillsammans med en kollega brukar jag leda retreater för sjukhuspersonal. Retreat betyder att dra sig tillbaka och står för ett par dygn i tystnad på någon lämplig plats. Vi brukar vara på Sigtunastiftelsens Refugium, ett hus format för tystnad med en otrolig liten krypta uthuggen i berget. För att ta hjälp av kroppen och andningen lär vi ut en enkel form av meditation influerad av zentraditionen. Under måltiderna spelas musik.

»Men hjälp hur blir det här? Klarar jag av att vara tyst?« brukar alltid någon i gruppen säga första kvällen innan vi går in i tystnaden. Inte sällan är det just för den personen som det tydligast blir en befrielse att våga de två dygnens tystnad.

Tystnaden är både njutning, fördjupning och arbetsredskap. När jag var kanske tolv år dog Hilda, en kvinna i samhället där jag växte upp. Hon var innerligt älskad av sin livskamrat Tage. Sorgen var nära att ta livet av honom också. En tid senare berättade Tage vid vårt köksbord om hur han klarade det allra värsta. Den nye prästen hade kommit hem till honom. »Han kom och bara satt hos mej. Han sa inget.« Vägen genom sorgen blev möjlig. Det gjorde ett outplånligt intryck på mej som smyglyssnade på de vuxnas samtal. Det var spännande. Mer spännande än den innevarande bokslukarålderns alla Kitty-mysterier.

I vårdens möten kan den goda tystnaden vara ett oersättligt redskap. Att sitta tysta en stund tillsammans kan ibland vara det enda vi kan göra. För den som har det svårt kan det vara just detta som gör det omöjliga möjligt. Om någon står ut med att vara med mej i det outhärdliga kan jag själv kanske härda ut.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida