Rubrik saknas.

En dag, när ett av mina organ krånglade lite extra och ett rutinmässigt läkarbesök blev betydligt längre än förväntat, fick jag se en märklig scenförändring.

Jag satt i väntrummet utanför den – som jag uppfattat honom – barske och fåordige överläkaren på kliniken och väntade på att den insatta behandlingen skulle verka. Därinifrån hördes glada röster. Och så slogs dörren upp och en magnifik äldre dam trädde ut, samtidigt som de båda avslutade ett samtal om, vill jag minnas, den senaste operaföreställningen.

»Jag brukar lägga hennes besök sist på dagen, för de drar ut lite på tiden«, sa doktorn nästan lite förläget när damen och hennes följeslagare försvunnit nedför korridoren, samtidigt som han bjöd ur chokladasken hon hade lämnat kvar.

Vilken skillnad mot hur kollegans mamma blev bemött när hon var hos läkaren. Kollegan satt en morgon vid kaffebordet här på redaktionen och var upprörd. Nej, arg!

»Där sitter hon med plåster och blåmärken i ansiktet. Och han säger ingenting! Visserligen gällde besöket inte mammas blessyrer efter fallet, men i alla fall. Såg han henne över huvud taget?«

Läkaren hade inte varit oförskämd eller elak, han var helt enkelt »bara« oengagerad.

Vi här på Vårdfackets redaktion har samlat på oss en hel del erfarenhet av sjukvården. Inte i första hand yrkesmässigt (om man inte räknar våra nedhopp i verkligheten då och då), eftersom bara två av oss i sina tidigare liv varit sjuksköterskor, utan som patienter eller anhöriga.

Inte undra på att vi ganska ofta avhandlar dessa erfarenheter vid kaffebordet. Därför var det flera av oss som nickade instämmande när vi läste inlägget på DN Debatt av Bo Lindblom härförleden. Han är chef för Socialstyrelsens hälso- och sjukvårdsavdelning och rubriken på hans inlägg var »Läkarna saknar kompetens att samtala med patienterna«.

Vilket de alltså enligt oss runt bordet gör. Mer eller mindre. För visst finns det, som sagt, undantag.

Vilket, om inte annat, visar att det inte är en naturlag att läkare inte kan samtala på ett vettigt och inkännande sätt med sina patienter. Och att insikten om problemet också kan finnas i kåren (Bo Lindblom på Socialstyrelsen är ju själv läkare).

Kritiska kan vi vara mot alla yrkesgrupper i vården. Men runt kaffebordet på Vårdfackets redaktion är vi argast på läkarna.