Rubrik saknas.
Den välklädde unge mannen med knappnålssmå pupiller och halvslutna ögon satt och försökte hålla sig vaken i pendeltågets väntsal.
När tjejen med halvmeterlånga rastaflätor i regnbågens alla färger och hennes sällskap, med lika många färger i sitt till hälften bortrakade hår, satte sig på bänken bredvid vände han sig långsamt mot dem. »E ni såna där rejvare, eller.«.
»Nej, vi är anarkosyndikalister – och veganer.« Svarade hon med munter stämma. Varpå hon halade fram en påse färsk spenat och bjöd på ett blad. Den drogomtöcknade unge mannen tog tacksamt emot och tyckte att det var ju gott det där och att vegetarian skulle han nog kunna tänka sig att bli. Att sluta äta kött skulle vara möjligt. Värre då
med drogerna. Fast de kommer ju å andra sidan inte från köttriket.
Jag har tänkt på den här scenen några gånger sedan den kvällen för jag tyckte att det var ett lika oväntat som ömsint möte mellan så olika människor. Själv hade jag nog inte beredvilligt redogjort för att »jag är en köttätare som kan tänka mig att rösta på feministiskt initiativ« om någon
– mot förmodan visserligen – hade adresserat mig med orden: »Är du en sån där rejvare.«
Kanske borde jag det. För tillvaron är alldeles för full av missade mötestillfällen. Eller av trodda sådana tillfällen för den delen. Som när väninnan bytte tandläkare och vid första besöket satt i en kvart och konverserade i tron att en viss kontakt etablerades. Kontakten debiterades med 500 kronor under rubriken »rådgivning«. Efter det säger väninnan »hej« och sätter sig sedan och gapar stort.
Om bristen på riktiga möten talade också en ung forskare på Vårdstämman. Hon har undersökt hur kvinnor som har drabbats av hjärtinfarkt ser på sina liv och på sina kroppar. De var så tacksamma mot sjukvården för att ha blivit räddade till livet, men de hade inte vid något tillfälle fått sätta ord på den oro som sedan infarkten förföljer dem. Ingen hade frågat dem hur de mådde. »Ändå behövs det inte några terapeutiska samtal«, sa forskaren. Bara att någon vågar möta den oron.