Rubrik saknas.

Under några härliga semesterdagar i Positano härförleden träffade jag Ingrid Natalia, en 79-årig norsk konstnärinna, som tillbringar somrarna högt över det turkosblå Medelhavet.

Hon berättar att hon som ung gav sig av till det norska Nordlandet, »jag var lite äventyrlig av mig«, och under några år livnärde sig som fiskare. »Jag är bra på att ro, precis som min pappa.« Fadern kom från Ryssland och flydde därifrån till Istanbul, där han var roddare åt sultanen. I tre år rodde han sultanens döttrar över Bosporen.

När jag träffar människor som Ingrid Natalia, som med glädje berättar om sitt liv, om intressanta upplevelser och om spännande resor de har gjort, så önskar jag att jag också vågade lite mer. När ungdomar i dag planerar sina resor handlar det inte om Sverige. Nej, det gäller, om inte jorden runt, så i alla fall tre månader i Asien. Jag cyklade inte ens på Gotland! Men vore jag ung i dag skulle jag minsann. Då påpekar dottern försynt att jag kan göra det nu om jag verkligen vill. Hon har förstås rätt. Jag är nog inte riktigt så modig och nyfiken som jag skulle vilja vara. I själva verket vill jag ha det ganska tryggt omkring mig och då blir det inte så äventyrligt.

Men tänk vad man kan få vara med om bara man vågar. Ingrid Natalia kom till italienska Positano för första gången för 54 år sedan med ett hemsytt tält! Efter en tid erbjöds hon av en bybo att få bo ovanpå hans stall. Hon tackade ja. Det var skönt med tak över huvudet. Sedan dess har hon återkommit varje sommar, så småningom till eget hus.

Jag tror att människor som Ingrid Natalia är begåvade med ett särskilt öppet sinne. En förmåga att ta in även sådant som inte passar in i de redan befintliga hjärnfacken. Min hjärna är ganska fyrkantig. Facken är färdiga och har tydliga etiketter. Det som inte passar in möts med stor skepsis och fastnar ibland inte ens. Men om jag har en karta så att jag vet precis var jag är, låter jag ibland ordningen rubbas. Och livet blir genast mer spännande! Chansen att möta någon som Ingrid Natalia ökar.

När hon för några år sedan blev sjuk fick hon själv bestämma om hon ville bli opererad på plats eller åka hem till Norge. Det blev sjukhuset i Sorrento.
Jag tror att jag skulle ha åkt hem. Det får vara måtta på spänningen.