Rubrik saknas.

Jag hade redan målat upp bilden för mig: sjuksköterskor som ägnade sig åt blomsterarrangemang, te-ceremonier och meditation. Som stack nålar i var och varannan patient och botade allehanda krämpor med de mest besynnerliga örter.

Det var alltså fylld av förväntningar som jag steg upp halv sex på morgonen för att ta tåget till Buddhist Tzu Chi General Hospital i östra delen av Taiwan. Nu skulle jag genom ICN-kongressens studiebesöksprogram få chansen att berätta för er hur buddistisk sjukvård bedrivs!

På perrongen möttes vi av idel leende sjuksköterskor, med mössor styva som hårdpapp. Men också av ett stort antal män med videokameror. Detta var tydligen en jättenyhet för de lokala nyhetsstationerna. Med dessa kameramän i hälarna, och ett antal kameraförsedda sjuksköterskor i frontlinjen, vallades vi sedan runt på sjukhusområdet fram till sena eftermiddagen.

Sjuksköterskorna med sina pappmössor dansade och sjöng som i den bästa av musikaler. Vi fick se ett museum som tillägnats landets urbefolkning, besöka en posterutställning som visade de mest spektakulära operationer och vandra runt i The Great Giving Hall för att på bilder och affischer beundra sjukhusets grundare, mästaren Tzu Chi.

Det stora paradnumret kom efter lunch. Då var det dags för fotografering – av oss hundra som hade kommit på studiebesök. Med beundransvärd precision placerades vi ut på den stora trappan framför sjukhuset. Vi instruerades att le och den inhyrda fotografen lyckades utan vidare få med varenda en av oss.

Först klockan fyra på eftermiddagen, när det var en timme kvar tills tåget skulle gå, blev vi insläppta i sjukhuset. Vi fick se ett par högteknologiska röntgenapparater och ett badkar. Det var allt. Var patienterna och de mediterande och blomsterbindande sjuksköterskorna höll hus lyckades vi aldrig lista ut. Akupunkturnålar och kinesiska örter var det inte tal om.

Så jag kan fortfarande inte berätta vad en taiwanesisk sjuksköterska på ett buddistiskt sjukhus gör till vardags – förutom att dansa, sjunga och le.