Rubrik saknas.

Usch - sa jag till gentlemannen med mustasch i flygplansstolen bredvid mig. Dubbelusch!

5 april 2004

Är du rädd, frågade han försiktigt och sneglade på mina allt mer vitnande knogar som kramade hårt om armstödet. Jag tillstod direkt att det var jag.

Jag är rädd att flyga. Och eftersom det är något jag tvingas göra i mitt jobb – och tvingar mig själv att göra för att se världen – så skapar denna primitiva rädsla en mängd obehag. Den har visserligen det goda med sig att den är kontaktskapande. Herrn bredvid mig på det alltför lilla propellerplanet hem från Kalmar berättade till exempel att han har varit officer och bott i Indien under flera år. Där han för övrigt äntrade det ena ovederhäftiga planet efter det andra. Utan att vara rädd.

Det hade jag aldrig fått veta om jag inte utstött mitt »dubbelusch«.

Men mest är rädslan till förtret. Väninnan och jag som ofta sitter och jämför neuroser och oftast känner igen oss i varandras oro och tillkortakommanden har helt olika inställning till att flyga. »Jag njuter«, säger hon. Och jag häpnar inför denna avslappnade attityd. (Å andra sidan berättade en annan väninna häromdagen att hon inte satt sig på ett flygplan i nyktert tillstånd de senaste 20 åren.);

Undrande över denna skillnad i det mänskliga psyket frågade jag häromveckan en psykolog om orsakerna till flygrädsla. Han svarade att de är flera och när jag avundsjukt berättade om min njutningsfulla väninna förklarade han begreppet reaktionsbildning. I stället för att sprätta till vid varje oväntat ljud fokuserar man på det välbefinnande flygplanet för en mot. Det är väl särskilt effektfullt på semesterresan mot den grekiska övärlden gissar jag. En sorts försvar det också, alltså. Men ett positivt och hälsobringande sådant.

För en del är rädslan mer en slags reflex – en kvarleva från tiden på stäppen när annalkande fara betydde beredskap till flykt eller försvar. En nyttig reflex i mötet med en sabeltandad tiger – fast inte så användbar instängd i ett flygplan 8 000 meter över marken.

Så har vi kontrollfreaken förstås – vars skara jag får sägas tillhöra. De som har svårt att utlämna sig till andras göranden och låtanden, utan möjlighet att påverka vad som sker. Rädslan att tappa kontrollen, sa psykologen, är allmänmänsklig. Bara det att det är olika saker som triggar i gång oss. Själv säger jag att rädslan är allmänmänsklig. Fast den talar med olika röster, och högre hos somliga.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida