Rubrik saknas.

Eftersom ingen annan på den här tidningen har bemödat sig om att presentera mig ser jag ingen annan råd än att göra det själv.

Att jag är en hyvens kille tror jag du kan ana dig till genom en blick på idolporträttet. Om de nu inte i vanlig ordning har skalperat mig. Det är inne i tidningsbranschen nu, att kapa halva huvudet på folk. Åtminstone säger formgivarna det. Vilket kanske inte är så konstigt, de har ju inget ansvar för innehållet. Så det är på dem du ska skylla om du inte gillar den nya tidningen. De jobbar ändå inte här, så skäll på bara.

Till skillnad från (nästan) alla andra på den här redaktionen är jag legitimerad sjuksköterska. Med andra ord; mig kan ni lita på. Till skillnad från (nästan) alla andra, som knappt vet var os cuboideum sitter.

Jag blev sjuksköterska av misstag. Efter den militära plikten flyttade jag till Lund. Tanken var att jag skulle läsa något fint ämne på det fina universitetet, för att sedan ta det stora steget in i journalistyrket. Men penninganöden var stor så jag hamnade på stadens lasarett. Det var hur lätt som helst att få jobb där i mitten av 70-talet. Eftersom jag hade praktiserat på dagis tyckte hon som anställde mig att jag kunde passa som vårdbiträde på barnreumatologen. Där trivdes jag så bra att jag i ett obetänksamt ögonblick bestämde mig för att bli sjuksköterska.

Ska jag vara ärlig hann jag tröttna på systerrollen redan under utbildningen. Att jag var man i en kvinnodominerad värld störde mig inte. Vi var flera killar i klassen, och inte en enda var bög.

Nej, det som störde mig var hierarkin. Hur duktig man än var fanns det alltid någon som ansågs duktigare bara för att hon eller han hade högre rang. Ständigt sprang man in i någon komplett galen avdelningsföreståndare eller överläkare som retade gallfeber på en.

Så efter ett antal ohälsosamma år slog jag mig lös, blev äntligen journalist och började så småningom frilansa.

Första artikeln för Vårdfacket skrev jag för 16 år sedan. Och på den vägen är det. När chefredaktören för en tid sedan ringde och frågade en medelålders gammal syster om han kunde tänka sig en fast anställning på Vårdfacket tackade jag ja.

För på den här tidningen råder ingen hierarki kan
jag lova. Här är (nästan) alla lika duktiga. Utom jag då förstås, som är sjuksköterska och faktiskt vet vad
os cuboideum är.