Rullstol ingen tröskel på jobbet

Rullstol ingen tröskel på jobbet
Stort ansvar. "Att jobbet som cytodiagnostiker är komplicerat blev tydligt en gång när vi hade läkarkandidater här på studiebesök, och de inte förstod riktigt vad vi gjorde", säger Helen Mattsson-Barck. Foto: Pernille Tofte

”I jobbet är jag inte handikappad”, säger cytodiagnostikern Helen Mattsson-Barck, rullstolsburen sedan tonåren.

8 februari 2012

En sommarmorgon strax efter avslutningen i nian vaknade Helen och kunde inte lyfta benen över sängkanten. Tumören som suttit i hennes ryggmärg sedan åttaårsåldern hade plötsligt skadats av en cysta och gjort henne förlamad från bröstet och neråt. I stället för ett roligt sommarlov blev det operation och många månaders sjukhusvistelse.

— Men jag såg det aldrig helt i svart. Jag fick så fantastiskt bra rehabilitering och omvårdnad. Och hela sommaren kom det in patienter som brutit nacken vid dykolyckor och var helt förlamade. Då kändes min situation inte lika svår, säger Helen.

Några år senare: Helen hade gått ekonomisk linje på gymnasiet och arbetade på en redovisningsbyrå. Hon råkade läsa romanen ”Operationen” som utspelar sig på ett patologlabb i USA. ”Det låter kul”, tänkte Helen och våren 1982 började hon läsa till biomedicinsk analytiker i Uppsala. Så småningom vidareutbildade hon sig till cytodiagnostiker och jobbar sedan 1986 på Karolinska universitetssjukhuset i Solna utanför Stockholm. Arbetet går ut på att självständigt diagnostisera cellprover och upptäcka vilka celler som håller på att utvecklas till cancer. En stor del av proverna kommer från de gynekologiska hälsokontroller som alla kvinnor kallas till. Men hon granskar även prover från exempelvis lungor och urinblåsor. Bedömer Helen att ett prov är godardat ställer hon själv diagnosen. Vid cellförändringar går provet vidare till en läkare för bedömning. När cellerna är påverkade av inflammation, strålning och cytostatika är proverna extra svårbedömda.

— Ansvaret är stort och visst känner jag en oro för att ha missat någonting. Men oftast är vi två cytodiagostiker som bedömer proven, det är en trygghet.

— Tyvärr är okunskapen om yrket stor, patienterna vars cellprover vi diagnostiserar vet oftast inte att vi existerar. Men jag vet själv betydelsen av mitt arbete och det känns bra när man ställt en diagnos på ett prov, även när jag upptäckt cellförändringar. Om jag missar det blir ju behandlingen av patienten försenad, säger Helen.

En förändring på senare år är den nya tekniken med vätskebaserad cytologi, där cellerna blandas ut i en lösning som gör att de framträder mot en renare bakgrund och blir lättare att bedöma. En annan fördel med metoden är att största delen av provet finns kvar efter att cellerna har studerats. Det går då att göra kompletterande test, främst för HPV-virus, utan att kvinnan behöver kallas in för att ta ett nytt prov. Men oavsett metod är mikroskopet Helens viktigaste arbetsredskap och står på hennes skrivbord. Strax intill finns en skön fåtölj som hon fått för att kunna avlasta sina sittben från rullstolen.

— Som jag ser det är det bara otillgänglighet som gör mig handikappad. En tröskel, till exempel — tas den bort kan den ju inte göra mig handikappad längre.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida