Rustad för de nya jobben?
Varför är arbetslösheten så hög i EU-länderna? Den frågan har sysselsatt inte minst den svenska regeringen och de svenska och europeiska fackliga organisationerna under åtskilliga år. I de pågående förhandlingarna om en förändring av de traktater som styr EUs verksamhet har den svenska regeringen också hårt drivit att fördraget bör kompletteras med ett avsnitt som handlar om EUs ansvar för sysselsättningen. Ett mål för EU, säger regeringen, bör vara att arbetslösheten är låg.
Men det räcker givetvis inte att skriva in ett mål i en traktat. Man måste också ha en bra idé om hur målet ska uppnås. Och då är förstås den första punkten att ta reda på varför arbetslösheten är så hög som den är.
Förre finansministern Allan Larsson är numera ledande tjänsteman inom EU. Han är generaldirektör för något som heter Generaldirektorat 5 (GD V), som har ansvaret för arbetsmarknadsfrågorna inom kommissionen (vars roll i EU närmast kan jämställas med regeringskansliet här hemma i Sverige).
På en pressträff i Bryssel härförleden presenterade han sin och GD Vs analys av orsakerna till den höga arbetslösheten. Och vad som inte orsakar den.
Har den teknologiska utvecklingen ställt människor utan arbete? Nej, säger Allan Larsson. Snarare skapar den nya teknologin fler jobb än den gamla (men på grund av att tillväxten är lägre är det färre som får jobb). Inte heller är handeln med andra länder något problem – i själva verket går EUs sammanlagda handel med länder utanför unionen med överskott sedan 1993.
Att EU skulle förlora investeringar till andra delar av världen är också en myt – andra länder investerar lika mycket i EU som EU-länderna gör utanför unionen. Företagen i EU har också en gynnsammare utveckling när det gäller kostnaden för varje producerad enhet än både USA och Japan.
Vari ligger då problemet? Enligt Allan Larsson i att de som arbetar i europeiska företag har en föråldrad utbildning – och att den utvecklingen accelererar. Det hänger delvis samman med att Europas befolkning åldras. För medan 80 procent av teknologin kommer att vara ny om tio år (enligt de prognoser som GD V bygger sina antaganden på), kommer bara mellan 20 och 30 procent av dem som vid den tidpunkten arbetar med den nya teknologin att ha fått sin utbildning under de senaste tio åren.
Eller, i många fall, inte arbetar med den. För många kommer bristen på rätt utbildning att leda till arbetslöshet. Och, säger Allan Larsson, till lägre tillväxt eftersom företagen inte kan växa i den takt det annars funnits utrymme för.
Slutsatsen av denna analys är självklar. De anställda måste i mycket större utsträckning än i dag få chansen att fort- och vidareutbilda sig. Det är ett givet intresse för den anställde, men borde vara det också för arbetsgivarna och samhället som sådant.
Att arbetsuppgifterna förändras snabbt märker inte minst medlemmarna i Vårdförbundet SHSTF. Men alla arbetsgivare inser inte att detta också ställer krav på utrymme (inte minst ekonomiskt) för fort– och vidareutbildning. Det är kanske ingen i sammanhanget stor fråga att lyfta fram, men ändå: ett tecken på detta är att bara knappt 6 000 av landets sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker fick chansen att delta i Vårdförbundet SHSTFs hälso- och sjukvårdstämma i april.
En viktig uppgift för både nationella fackförbund och Europafacket blir därför att lyfta fram kompetensutvecklingen i sina förhandlingar med arbetsgivarna, så att medlemmarna därigenom kan behålla sin konkurrenskraft på arbetsmarknaden. Till det ska läggas att arbetsgivarna måste förmås att också utnyttja sina anställdas kompetens. Det är en fråga som inte minst Vårdförbundet SHSTF drivit hårt under senare år.
Det är ändå knappast bara bristen på balans mellan teknologisk utveckling och arbetskraftens utbildningsnivå som orsakat den höga arbetslösheten i EU. Ett annat skäl till att arbetslösheten tillåtits stiga så kraftigt i EU-länderna är den ensidiga inriktningen på att försöka uppfylla olika monetära kriterier – det vill säga mål för inflation, budgetunderskott, statsskuld, skatteuttag och så vidare – medan åtgärder för att komma tillrätta med arbetslösheten kommit i andra hand.
Eller rättare sagt, inte haft någon dignitet alls. Det är först inför den regeringskonferens som pågår nu och som ska vara avslutad senare i juni som arbetslösheten blivit en riktigt het fråga inom unionen. Och därvidlag har Sverige varit pådrivande. Men det svala intresse som EU hittills visat för sysselsättnings-frågorna har naturligtvis bidragit till den minst sagt tveksamma inställningen bland många svenskar, både till EU som sådant och till exempelvis den ekonomiska monetära unionen (EMU). För i Sverige har vi väldigt tydligt fått känna av vad som händer när man – i den ekonomiska stabilitetens namn – ställer hårda krav på nedrustning av de gemensamt finansierade tjänsterna. Det har bland annat lett till att Sverige blivit ett högst normalt EU-land också när det gäller arbetslösheten. Bara om Europas regeringar kan enas om att sysselsättning och välfärd är lika viktiga som olika ekonomiska parametrar kommer EU att ha någon chans att vinna folkligt stöd.