Så kan historiens pandemier rusta oss för framtiden

Dödliga farsoter har spritts över världen åtminstone sedan hjulet uppfanns. Det senaste århundradets influensapandemier har lindrat varandra genom att ge en immunitet framåt. Frågan är vilken hjälp vi kan få mot covid-19.

För 5 000 år sedan drabbade något förödande en stenåldersbefolkning i Gökhem utanför Falköping. De lade sina döda i en stor stenkammargrav. Ingen visste vad som hänt förrän i slutet av 2018 då en forskargrupp kunde analysera dna från kvarlevorna. Där upptäcktes spår av bakterien Yersinia pestis och fyndet klassades som världens äldsta spår av pesten.

Arkeologerna tror att den första pesten uppstod norr om Svarta havet några hundra år innan de forntida Falköpingsborna smittades, runt tiden då hjulet uppfanns, och att den sedan spreds med hjälp av oxdragna vagnar som lät människor och handelsvaror färdas längre än tidigare.

Sedan dess har världen drabbats med ojämna mellanrum. Men tack vare antibiotikan är hotet från pesten numera begränsat. Vad som däremot inte kunnat utrotas trots att det fortsätter slå hårt mot mänskligheten är influensaviruset. På diagram över medellivslängden i Sverige syns ett massivt hack i den uppåtgående kurvan åren 1918–1920. Spanska sjukan tog inte bara 37 000 svenskars liv, den dödade i första hand personer mellan 15 och 35 år och många levnadsår gick förlorade per dödsfall.

Första världskriget spelade en stor roll i spridningen av viruset eftersom tusentals soldater trängdes ihop i förläggningar och trupper förflyttades över världen.

Den som slår upp Dagens Nyheter från den 3 november 1918 möts av bekanta tongångar. I en text redovisas hur många som lagts in på sjukhus dag för dag och hur många som begravts. Där resoneras om huruvida biografer borde stängas och rapporteras om brist på vårdpersonal. Det är svårt att hitta läkare till vissa distrikt i Norrland och Medicinalstyrelsen begär att få höja arvodet med upp till 40 kronor per dag.

De flesta dödsfallen inträffade 1918 och 1919, men räknat per capita var spanska sjukans skövlingar i Sverige som värst för precis 100 år sedan då den nådde Norrbottens inland.

Fredrik Elgh är professor och överläkare i klinisk virologi vid Umeå universitet och Region Västerbotten. Han kan berätta förfärliga historier från vintern 1920, då människor träffades på marknader i Arjeplog och Arvidsjaur och spred smittan.

— Folk bodde i ensliga torparstugor och hade svårt att ta sig någonstans när de blev sjuka. Det finns exempel där båda föräldrarna dog och ungarna sedan svalt ihjäl. Det är anledningen till att man inte pratade så mycket om spanska sjukan förrän när fågelinfluensan kom. Det var ett sådant trauma och en så oerhörd historia.

I tidningen Norrskensflamman den 20 mars 1920 kommer för ovanlighetens skull en sjuksköterska till tals. Syster Matilda från Stockholm berättar hur hon skickas till trakterna runt Arjeplog och sedan skyndar från by till by.

Under sitt uppdrag skidar hon sju kilometer till ett ensligt beläget hem där hon finner en äldre död man med sår på benen som antyder att han försökt åderlåta sig. Intill ligger mannens hustru som knappt kan röra sig. I nästa stuga finns en död kvinna, fastfrusen i sängkläderna, med två döda barn hos sig och fem andra, levande men sjuka i samma rum. Pappan ligger svårt medtagen på golvet.

Syster Matilda söker igenom det smutsiga, kalla huset i jakt på mat men hittar bara en skvätt mjölk och lite renkött. Dagen efter ordnas med hästar som ska ta de överlevande till en sjukstuga. Under färden dör ytterligare två av barnen och strax därefter den gamla kvinnan. ”Jag har aldrig trott jag skulle behöva bevittna ett så rysligt elände!” säger sjuksköterskan i reportaget, som också bultar av kritik mot hur knapp vården är för fattiga landsbygdsbor.

— Vid den här tiden var Sverige ett fattigt land, det var hungerkravaller och vi stod på randen till revolution. Det här tvingade fram rösträtten till slut och där spelade också spanska sjukan en roll, säger Fredrik Elgh.

Närmare 40 år senare, hösten 1957, kom nästa pandemi till Sverige i form av den så kallade asiaten. Men de fruktansvärda minnena från spanska sjukan tycks inte ha utlöst någon större panik. I tidningarna redogörs nyktert för antalet sjukskrivningar och anhöriga ombeds att inte besöka släktingar på sjukhus. Fotbolls-VM spelas i Sverige som planerat i juni 1958.

Samma stämning råder i spalterna när Hongkonginfluensan, eller ”Maosnuvan”, drabbar 1968–69. Läkare kallar den en ”mycket mild sjukdom” och det utgår inte någon allmän rekommendation om vaccinering.

Det mesta tyder på att influensavirusen ända sedan tiden före ryska snuvan i slutet av 1800-talet har bidragit till en viss immunitet vid nästa pandemi.

Svininfluensan, ”pandemin som kom av sig”, visade sig inte vara så allvarlig som först befarat. Många äldre hade immunologiskt skydd eftersom viruset var så likt det som orsakade spanska sjukan och sedan blev till säsongsinfluensa.

— De som hade haft säsongsinfluensan före 1945 var i princip immuna mot svininfluensan, säger Fredrik Elgh.

Men någon sådan hjälp mot covid-19 kan vi inte vänta oss av de tidigare coronavirusen, sars och mers. Eller, kanske lite ändå.

— Det har diskuterats om det finns en möjlighet att något av de fyra coronavirus som årligen orsakar upp till 30 procent av vanliga förkylningar skulle kunna ge oss ett visst mått av så kallat cellmedierat immunförsvar och det skulle kunna förklara att vissa nu inte verkar bli smittade eller alls får några symtom. Men det är helt och fullt spekulation.

Just sars finns mycket att lära av, menar Martin Holmberg, docent i infektionssjukdomar med över 25 års erfarenhet som infektionsläkare.

— Det är samma typ av virus som går på samma typ av celler och receptorer. Under sars var det liknande åtgärder i vården med mycket problematik kring skyddsutrustning och många i sjukvården smittades. Även då var det fråga om karantän, isolering och distansering, särskilt i Kina och Kanada, säger han.

I Toronto blev många sjuka och myndigheterna satte tiotusentals i kollektiv karantän.

— Där släppte man på det för tidigt och fick då en andravåg som var lika stor som den första. Det kan hända igen, säger Martin Holmberg.

I dagens coronakris hyllas vårdpersonalen för sina insatser, och riskerna de utsätter sig för på jobbet är omtalade. Men det är en ganska ny företeelse.

— Under svininfluensan fanns en oro hos vårdpersonal som inte riktigt togs på allvar. Jag var med och tog fram rekommendationer om skyddsutrustning och de var strikta, men gällde främst dem som hade direkt kontakt med patienter på infektionskliniker och i intensivvården. Det var rätt mycket smittspridning som pågick i väntrum och sådana ställen. Och det var ingen som direkt berömde personalen för att ha gjort ett fantastiskt jobb, säger Martin Holmberg.

I sin nya bok Pandemier och epidemier argumenterar han för att smittorna måste förstås tvärvetenskapligt. Inte bara medicinskt utan också genom att se miljö och sammanhang.

— En del av spridningen av corona till Europa kom till genom ekonomiska kopplingar mellan Kina och Norditalien. De stora modeföretagen har öppnat kontor i Wuhan och det innebär att det går direktlinjer med flyg mellan Milano och Wuhan. Det är ingen tillfällighet att det området i Italien drabbades så hårt.

Mellan 2006 och 2009 ledde Fredrik Elgh ett projekt där erfarenheter från tidigare influensapandemier samlades in för att ge kunskap inför framtiden. Projektet omfattade förutom spanska sjukan även 1889 års influensapandemi ryska snuvan, asiaten och Hongkonginfluensan. I skenet av det som nu händer tycker han inte att Sverige har lärt av historien.

— Man vet att de äldre drabbas av sådana här pandemier, men på äldrevården är det insparat in på bara skinnet och vi hade kunnat ha bättre beredskap. Trots att vi vetat att en pandemi kommer en vacker dag och att vi hade generalrepetition 2009 så har vi stoppat huvudet i sanden.