Säg upp avtalet!
Löneavtalet måste tydligare uttrycka att det handlar om ett styrkeförhållande mellan två parter, skriver »Tre som vaâ me«.
Vi, tre kvinnor med lång tidigare erfarenhet som förtroendevalda på olika nivåer i Vårdförbundet, har dragit oss för att gå in i debatten om lönepolitiken. Efter att ha läst förbundets skrift Från strid till strategi, som sägs sammanfatta vägen »till lön för mödan« känner vi dock att vi måste ta vårt ansvar för vårt fackförbunds utveckling och peka på några punkter som vi tycker är viktiga i den fortsatta lönepolitiska diskussionen.
Införandet av lönesystem med individuella löner var ett viktigt steg framåt. Lönen ska spegla individens kompetens och arbetsinsats, det är viktigt både för individen och för verksamheten.
Huvudproblemet med Vårdförbundets nuvarande lönepolitik är att man har övergett idén att det finns en grundläggande intressekonflikt mellan arbetstagare och arbetsgivare. I stället drivs idén att om arbetsgivarna bara får veta vad medlemmarna verkligen gör, och inser värdet av deras arbete, så kommer lönerna att stiga till en riktig nivå. Idén bygger också på att varje medlem själv ska övertyga arbetsgivaren om sin egen kompetens och kapacitet.
Detta är feltänkt och håller inte som strategi för att lösa problemet med de för låga lönerna. Det finns ingen »rätt lön« som är avgjord av högre makter och det är naivt att tro att arbetsgivarna skulle betala ett enda öre mer än de är tvungna till. Det handlar om styrkeförhållandet mellan två parter och om tillgång och efterfrågan.
Kollektivavtalet, nationellt eller lokalt tecknat mellan den fackliga organisationen och arbetsgivaren, är en oöverträffad modell för att reglera löner och arbetsvillkor. Parterna bestämmer gemensamt vad som ska regleras genom avtalet och vad individen själv ska kunna komma överens med sin arbetsgivare om, hur länge avtalet gäller och vad man ska göra om man inte kan komma överens om den konkreta tillämpningen. Ett modernt kollektivavtal är inget hinder för den enskilde, det är fackföreningens metod att genom gemensamt agerande ge varje medlem större utrymme i förhållande till arbetsgivaren. Det är en språngbräda som ger individen större möjlighet att också på egen hand, genom eget arbete och ansvarstagande, höja sin lön.
I skriften Från strid till strategi beskrivs hur Vårdförbundet efter ett antal strejker till slut överger strejkvapnet – med motivet att strejker inte skulle ge några pengar.
Strejken är ett kraftfullt vapen som kan användas när alla andra vägar är stängda. En strejk är en oerhörd gemensam kraftsamling, beroende av att ett stort antal individer tar sitt ansvar, lär sig nya saker, växer med uppgiften och inser vikten av att vara solidariska med varandra. Den styrka en väl genomförd konflikt ger individerna och organisationen lever kvar långt efter det att det centrala avtalet skrivits på. Den bidrar under lång tid till bättre resultat i det lokala arbetet för högre löner, bättre arbetsmiljö, bättre arbetstider eller vad det nu kan vara. Arbetsgivaren känner det här – och det syns i lönestatistiken! De väl genomförda strejkerna gav inga stora pengar direkt i de avtal som slöts efter strejkerna – men de hade stor betydelse för den goda löneutvecklingen under efterföljande perioder.
Ett avtal som inte leder till de förväntade resultaten, som ligger långt under vad andra fackliga organisationer förhandlat sig till och som dessutom begränsar det lokala fackliga arbetet genom otillräckliga möjligheter att tvista med arbetsgivaren om den konkreta tillämpningen av avtalet, finns det goda skäl att säga upp. Om förbundsledningen inte klarar av att analysera dagens situation och formulera en politik och en plan för hur lönerna ska kunna höjas så kommer man inte heller att kunna stoppa medlemsflykten från förbundet – och vården kommer inte att kunna lösa sina framtida rekryteringsproblem.
– Tre som va’ me