Se hur det gick för Kerstin

»Varför beter sig tanter som får makt likadant som gubbarna?« frågar mannen bredvid mig på tåget mot Göteborg. En fråga som jag får anledning att fundera vidare över under den tvådagarskurs om genus i politiken som jag är på väg till.

Ledarskap och maktutövning passar ju av gammal hävd inte ihop med det som anses vara kvinnligt och därför har kvinnor på toppen ett visst sjå att skapa sig ledarroller som är deras egna. Professorn i ekonomi, Anna Wahl, har sagt att det finns ett antal stereotyper som kvinnliga chefer i minoritet bland manliga dito lätt fastnar i: maskoten, horan (eller kanske var det inte fullt så grovt), mamman eller järnladyn – vill jag minnas att det var.

Bäst – åtminstone i chefskarriären – lyckas järnladyn.

Inte alla vågar utsätta sig för risken att bli osynliggjord, förlöjligad eller utfryst ur en gemenskap. Och gruppen saknar sällan sätt att bestraffa ett felaktigt beteende.

Se hur det gick för Kerstin Alnebratt. Ni vet, den omvittnat skickliga s-politikern i Göteborg som härförleden röt till mot gubbväldet. Hon är inte den första som försökt ta strid mot grabbighet eller gubbighet i ett parti. Men i hennes fall blev det tydligt vad det kan kosta. Hon blev petad från valbar plats på riksdagslistan.

På genuskursen får jag veta att en grupp bör utgöra omkring 30 procent av majoriteten för att kunna genomföra verkliga förändringar. I världens mest jämställda land är det bara inom politiken som vi hittar så många kvinnor på toppositioner. Fastän fortfarande inte inom alla områden. »Intern segregering«, kallar historieprofessorn Yvonne Hirdman det faktum att kvinnor samlas kring socialpolitik, familjepolitik och jämställdhet och män där ekonomi och teknik avhandlas. Men har alla dessa kvinnor förändrat politiken? Ja – inom »sina« områden. Det anser i alla fall tillfrågade kvinnor.

Männen är inte lika övertygade om det. Hälften av de manliga riksdagsledamöterna svarade nej på frågan om kvinnorna har påverkat partiets ståndpunkt när det gäller jämställdhet, socialpolitik och familjepolitik.

Däremot ser toppolitikerns arbetsvillkor ut som de alltid gjort: långa dagar, liten egen tid, ensamjobb och ofta långt från hem och familj. Professorn i sociologi, Johanna Essevald, har intervjuat kvinnor som uttrycker det som att de är fångar i en fast hierarki:

»Vi gör precis som karlarna gör«.

Men å andra sidan: Varför ska kvinnor behöva innebära skillnad? Vad sägs om att i stället fråga sig: Gör män någon skillnad?