Shahandah ger nya perspektiv

Shahandah Seyfizadeh är en ovanlig medlem i Vårdförbundet. Hon är nämligen en av få med utomnordisk bakgrund som sitter med i någon av förbundets lokala avdelningsstyrelser.

I Västerbotten gör Vårdförbundet en satsning på medlemmar med utomnordisk bakgrund: en specialinriktad utbildning om facket, lagar, rättigheter och skyldigheter.

En av de ansvariga för utbildningen är Shahandah Seyfizadeh. Hon kom som politisk flykting från Iran 1989, gick sin sjuksköterskeutbildning i Umeå och sitter i avdelningsstyrelsen sedan ett år.

? Det är viktigt att försöka få med den här gruppen. Vi har märkt att de engagerar sig allt mindre. En del säger att de inte vill vara med i grupper som redan finns eftersom »vi hamnar tillsammans med svenskar som kan allt och vi kan inget«, berättar hon.

Annan syn på facket
Som ledamot i Västerbottensstyrelsen är Shahandah Seyfizadeh ovanlig. En enkät som Vårdfacket gjort nyligen visar att bara ett tiotal av de totalt mellan 200 och 250 ledamöterna i Vårdförbundets avdelningsstyrelser i landet har utomnordisk bakgrund. Trots att förbundet sedan några år har ett program för att engagera invandrare i det fackliga arbetet.

Men det kanske inte är så konstigt, menar hon.

? Vi kommer från länder med en annan syn på facket. Den som till exempel engagerade sig i Iran betraktades som kommunist.

Men det är tråkigt, säger hon.

? Som invandrare ser man saker på ett annat sätt. Vi har inte växt upp med den fackliga kultur som finns i Sverige och kan därför komma med andra infallsvinklar i det fackliga arbetet.

Ivan Grosijer håller med. Han kom från Serbien som treåring, pappan flyttade från Titos Jugoslavien av politiska skäl. Ivan Grosijer är sjuksköterska i Uppsala och ledamot i avdelningsstyrelsen där. Han säger att han kan förstå att inte fler engagerar sig. Många kommer hit med en utbildning hemifrån, en utbildning som de inte får användning för här. De tvingas både att skaffa sig en ny utbildning och att bygga upp ett helt nytt liv. Därför är det inte så konstigt om de inte dessutom orkar engagera sig fackligt.

? Men det är synd. Fler och fler sjukvårdsanställda har invandrarbakgrund. Vi måste fånga upp dem och vi med vår bakgrund har nog lättare för det än andra tack vare våra kunskaper om språk, kultur och förhållandena i deras hemländer, säger Ivan Grosijer.

? För många blir vi deras första kontakt när något inte fungerar. Även om vi inte alltid kan göra så mycket, kan vi förklara det som hänt så att de förstår det, till exempel vilka lagar och regler som gäller, säger han.

Intresset med modersmjölken
För Shahandah Seyfizadeh och Ivan Grosijer är det tydligt att deras intresse för samhället och facket påverkats av deras uppväxt. De talar om att de fått det med modersmjölken. Det här går igen hos fler som Vårdfacket träffat.

? Visserligen kan jag inte förändra hela världen, men kanske något på min arbetsplats i Uppsala, säger Janine Bichara, sjuksköterska i Uppsala och med i samma styrelse som Ivan Grosijer.

Hon kom som 15-åring från New York till Sverige 1976 tillsammans med sin svenska mamma och egyptiske pappa. För henne handlar engagemanget mycket om jämställdhet ? påverkad inte minst av kontrasten mellan mammans svenska syn och pappans patriarkaliska egyptiska.

Rasism i kafferummen
Elisabeth Olsson är röntgensjuksköterska i Karlskrona och sitter sedan sex år i avdelningsstyrelsen i Blekinge. Hon var 14 år när hon och hennes mamma året efter invasionen i Tjeckoslovakien av regimen tvingades lämna Polen.

? Det hon var med om sitter i ryggraden hos mig. Jag vill påverka och driva utvecklingen framåt, inte bara gnälla.

Elisabeth Olsson talar mycket om de svårigheter som invandrare möter i Sverige, inte minst vardagsrasismen.

? Jag baxnar ibland när jag hör vad som sägs i kafferummen. När jag säger ifrån blir svaret ofta »vi menar inte dig, du är ju svensk«. De flesta uppfattar nämligen mig som infödd svensk. Jag hade suttit ett par år i avdelningsstyrelsen innan någon där visste att jag var invandrare, berättar hon.

Elisabeth Olsson tycker att Vårdförbundet skulle kunna göra mer för invandrarmedlemmar.

? Förbundet borde kunna se och ta till vara deras kunskaper och erfarenheter bättre, säger hon.

Och kanske blir det så genom det Västerbotten planerar och som kan spridas till andra delar av landet. Både i Uppsala och i Blekinge verkar man nu ha nappat
på idén med en specialinriktad utbildning för medlemmar med utomnordisk bakgrund.