»Självmord går att förebygga«

Det är vanligt att anhöriga anmäler vårdpersonal till HSAN när patienter begått självmord. De uttrycker en stark känsla av bitterhet över att vården inte lyckats förhindra självmordet, trots att patienten funnits i slutenvård eller haft nära kontakt med öppenvården. Vår satsning Ansvarsfall special handlar om hur vården bättre kan möta dessa patienter.

– Personal inom både psykiatri och somatik kan lära sig att göra bedömningar av självmordsrisk och att upptäcka patienter i riskzonen.

Det hävdar Julia Estari, sjuksköterska, vårdlärare och forskningsassistent på Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa (Nasp) vid Karolinska institutet i Stockholm.

Varje år försöker 18 000 människor ta livet av sig i Sverige. De flesta har haft kontakt med vården strax före försöket. Merparten får också kontakt i samband med sitt försök.

En patient som kommer in till en akutmottagning efter ett självmordsförsök får ofta sitta ensam i väntan på läkare och många av dem som försökt ta sitt liv försöker igen. 

Julia Estari, råder personalen att ge akt på om någon som varit deprimerad plötsligt blir väldigt glad eller uppspelt.

– Kanske beror det på att de efter att inte ha sett någon utväg känner sig lättade för att de tycker sig ha funnit en lösning: självmord. Det gäller att vara lyhörd också för vad som inte sägs. Att ge akt på den icke verbala kommunikationen, våga fråga, ge tid, hopp och mening.

Från 1989 till 1991 erbjöds alla patienter som kom in till någon av akutmottagningarna på Huddinge sjukhus efter ett självmordsförsök att delta i en djup-intervju om orsakerna till självmordsförsöket. Intervjuerna var en del i Världshälsoorganisationen, WHO:s, europeiska multicenterstudie om självmordsförsök som fortfarande pågår.

Interjvu efter självmordsförsök
Studien består av en registerundersökning och en fördjupningsstudie. Under två tremånadersperioder varje år mellan 1992 och 1999 intervjuades de patienter som hade vårdats på sjukhuset efter ett självmordsförsök.

Intervjuerna följde ett strukturerat frågeformulär med 55 frågor som täckte sociala, psykologiska och kliniska variabler kopplade till självmordsförsöket.

De flesta intervjuerna gjordes av Julia Estari, som knöts till projektet våren 1990.

Hon håller dessutom på med andra studier som ingår i en större undersökning av livshändelsernas betydelse för självmordshandlingar där intervjumaterial från WHO-studien används.

Sedan Julia Estari slutade att intervjua patienterna har det skett en fördubbling av antalet upprepade självmordsförsök inom Huddinges upptagningsområde.

– Jag tror att det tyder på att samtal direkt efter ett självmordsförsök har stor betydelse. Att få uttrycka sig och kanske under samtalets gång hitta andra lösningar på sina problem.

Egna känslor kan väckas
Julia Estari berättar om hur hon under intervjuer kunde ta över projektioner, bearbeta dem och ge dem tillbaka i en mer smält form. Ibland kom det fram saker vid intervjun som patienten inte hade berättat för någon tidigare.

– En äldre kvinna hade utnyttjats sexuellt av sin pappa som barn. Han var förstås död sedan länge så det gick inte att ställa honom till svars. Jag sa åt henne att om jag var du skulle jag åka till kyrkogården och skälla ut honom. Det tycktes lösa upp en knut hos patienten som började storgråta för första gången på länge och sedan kunde gå vidare i sin problemlösning.

Hon varnar dock för att väcka djupare, obearbetade känslor som man inte kan ta hand om. Och hon varnar för att samtalen kan väcka upp egna känslor och ångest över obearbetade konflikter.

– Därför är det viktigt med handledning och utbildning, och inte minst med självkännedom.

Julia Estari betonar att det är viktigt att se bakgrunden till självmordsförsöket, att ta en mycket noggrann anamnes, och inte vara för snabb med att ställa diagnos.

Våga fråga
– Var inte rädd för att fråga. Men var observant på de egna känslorna. Skilj på den egna ångesten och patientens, fast använd dina egna erfarenheter. Ge hopp. Våra liv har en mening och alla har vi fått någon begåvning att göra något av.

Det händer att personal skuldbelägger patienter genom att anklaga dem för att inte tänka på sin familj eller till och med genom att hävda att de försöker manipulera omgivningen med sina självmordshot.

– Det är viktigt att kunna känna sig in i varje individs unika situation. Många patienter som har försökt begå självmord tycker att de har misslyckats både med att leva och med att ta sitt liv. Belasta dem inte ännu mer genom att förebrå dem deras tankar, planer och handlingar. Ingen förebrår en patient med hjärtinfarkt – trots att den bakomliggande orsaken kan vara densamma som hos den som försökt att ta sitt liv.   

Personalen positiv
Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa hör till Karolinska institutet, men Julia Estari har hela tiden haft sitt arbetsrum på Huddinge sjukhus. 

I början var personalen på sjukhuset inte så positiv till hennes arbete. Men nu säger hon att de tycker att det gör nytta. Ibland ber de henne att komma och prata med en patient som de har svårt att få kontakt med efter ett självmordsförsök, och de berättar att hennes samtal ofta lett till en öppning för dem själva.

Dessutom har ledningen på psykiatriska kliniken på Huddinge sjukhus avsatt pengar för att anställa extrapersonal som kan sättas in som vak hos självmordsnära patienter på iva.

Lästips:
Självmord och självmordsprevention.
Om livsavgörande ögonblick.
Redaktör Jan Beskow, Studentlitteratur 2000.

Suicide. An unnecessary death. Redaktör Wasserman, D Martin Dunitz Publishers, London, 2001. (Boken kan beställas från Nasp.)

Om livet känns hopplöst. Stöd till självmordsnära medmänniskor. Nationella rådet för självmordsprevention, Folkhälsoinstitutet Rapport 1996:116.

Estari J: Psykiatrisk sjukhusvård av patienter med självmordsbeteende – jämförande studie mellan Stockholm och Budapest. Spri 1989 U-22471 (reviderad 1998).

Talseth A-G: Psychiatric care of people in risk of committing suicide. Narrative interviews with registered nurses, physicians, patients, and their relatives. Institutionen för omvårdnad och institutionen för klinisk neurovetenskap, Umeå universitet, 2001.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida