Sjuksköterskans uppgift att stödja patienten

I dag dominerar personalen vårdplaneringsmötet. Om sjuksköterskan tog sitt omvårdnadsansvar skulle patientens autonomi öka och samtalet bli mer jämlikt.

Det anser sjuksköterskan Eva Efraimsson som forskar om vårdplaneringsmötet.

För att göra övergången från sjukhus till någon form av boende så smidig som möjligt föreskriver lagen att vårdplaneringsmöten genomförs.

– Mötet är en viktig arbetsform, men så som de genomförs i dag är de inte bra för patienten. De professionella, exempelvis biståndsbedömare, sjuksköterska och arbetsterapeut, dominerar samtalet i tid och ämnesval. Det rör sig främst om patientens medicinska tillstånd och administrativa rutinfrågor. Fackuttryck används och deltagarna talar mer om än med patienten.

Ojämlika samtal
Eva Efraimsson är doktorand i omvårdnadsvetenskap i Umeå. I sitt avhandlingsarbete har hon genom deltagande observationer, videoinspelningar och analyser studerat åtta vårdplaneringsmöten. Hon har dessutom djupintervjuat ett par av patienterna.

Hon konstaterar att de oskrivna regler som råder gör samtalet ojämlikt, men att det också hindrar sjuksköterskor och andra från att utöva omvårdnaden så som vårdvetenskapen förutsätter.

Mötesdeltagarna talar utifrån positioner som hindrar en reell förståelse för patientens situation.

– Det är ingenting som vare sig patienten eller de professionella ser, och jag är inte ute efter att anklaga personalen. Jag vill snarare inspirera sjuksköterskorna att förändra på sina egna arbetsplatser.

Genom att ändra vårdplaneringsmötets form så att patienten känner sig mer ”ebekväm”e, till exempel genom att förbereda henne på vad som kommer att ske, skulle sjuksköterskan kunna stödja patientens självbestämmande och autonomi och vara hennes advokat under mötet.

– Sjuksköterskan har enligt Socialstyrelsens författningar ett omvårdnadsansvar som vilar på en helhetssyn, men får inte befogenhet att ta det ansvaret.

Eva Efraimsson anser att en förlegad syn på sjuksköterskor härskade då Ädelreformen genomfördes. En syn som gjorde att deras ansvarsområde reducerades till ett ansvar enbart för mindre detaljer – och som innebar att sjuksköterskan tappade sin identitet.

Vana att tyda tecken
– I och med det har man osynliggjort sjuksköterskornas kunskaper och erfarenheter av vård av människor i en vidare betydelse. Vi är vana att varsebli och tyda kroppsliga tecken som vätskebrist och tungandning innan det har gått för långt.

Eva Efraimsson anser att alla skulle tjäna på att sjuksköterskorna fick befogenhet att ta sin rättmätiga plats i äldrevården. Sjuksköterskan kan stödja patienten när kroppen sviktar, något som påverkar individens liv som helhet. Hon ska uppmuntra egenvård, bevara det friska och stötta både patienten och hennes närstående.

I kompetensen ligger också att samarbeta med vårdpersonal som inte har de kunskaperna, att handleda och att utbilda.

Helhetssyn
– Min vision är sjuksköterskor med ett tydligt omvårdnadsansvar, med en helhetssyn där kroppen är central men patienten är mer än en kropp. Inte minst i äldre- och hemsjukvård där vårdandet av kroppen och upplevelserna av den är det centrala. Varför inte, som PRO föreslår, inrätta äldrevårdscentraler i stil med bvc där ju sjuksköterskorna har sitt givna arbetsområde.

Referenser:
Efraimsson E, Höglund I & Sandman P O. The everlasting trial of strength and patience: Transitions in home care nursing as narrated by patients and family members. Journal of Clinical Nursing 2001; 10:813-819.

Efraimsson E, Rasmussen B H, Gilje F med flera. Expressions of power and powerlessness in discharge planning: A case study of an elderly woman on her way home. Journal of Clinical Nursing 2003; 12:707-716.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida