Skillnad på hur man vill jobba
och hur det blir

En stroke slår till direkt med full kraft. En grannlaga uppgift är hur vården ska utformas den närmaste tiden och hur ställningstaganden ska förmedlas.

Även om en person har haft en del krämpor och högt blodtryck kommer stroken som en blixt från klar himmel. För de allra flesta går det bra; med rehabilitering kan de ganska snart vara tillbaka i sina vanliga liv. Men några drabbas svårt av stora blödningar eller infarkter och blir medvetslösa. ?

I sitt avhandlingsarbete har sjuksköterskan Åsa Rejnö undersökt hur dels närstående och dels läkare, sjuksköterskor och undersköterskor upplever situationen när en person drabbas av en svår stroke. Hon fann att vårdpersonalen ställs inför etiska dilemman. De anhöriga är oroliga och undrar hur det ska gå och om den sjuka kommer att överleva, vilket de förstås önskar — men kanske inte till varje pris. ??

— Situationen är oviss de första dygnen och de närstående är chockade, ändå måste personalen besluta om behandling. De ska ta hand om och vara ett stöd för de närstående, informera dem om läget, fråga vad de vill och hur de tror att den sjuka skulle ha velat ha det, säger Åsa Rejnö. ?

De närståendes fråga, om patienten kommer att överleva och i så fall med hur stora skador, går inte att svara säkert på. Efter några dagar blir det tydligare och stroketeamet kan fatta beslut om vilken hållning de ska ha, grundat på hur stor skadan är och patientens möjligheter att överleva och med vilka kvarstående skador. Även information från de anhöriga om vad patienten skulle ha velat, är grund för beslutet. Kanske hade mamma eller pappa berättat hur han eller hon skulle vilja ha det i händelse av en sådan situation. ?

Även om det fanns olika uppfattningar i teamet kom de överens om att förmedla ett enhetligt budskap, med utgångspunkt i det teamet ansåg var för patientens bästa. Men däremot sköts beslut om vårdens inriktning ofta upp, då teamet ansåg att man kunde se tiden an ett litet tag.

— De flesta intervjuade ansåg att man skulle berätta om ställningstagandet så snart som möjligt, så ville man ha det i ”den bästa av världar”. Men de svarade ärligt att det av olika skäl kunde skjutas upp. Det är skillnad mellan hur man önskar att jobba och hur det verkligen blir.

Det fanns situationer då teamet kunde tänka sig att gå emot de närståendes vilja. Dit hör när anhöriga hade fått besked om att deras mamma inte längre var hjälpt av aktiv vård utan skulle ha det bättre med palliativ vård, men de ändå önskade att hon skulle få äta mat trots att hon var medvetslös. Att droppet togs bort kunde också vara svårt att acceptera och blev därmed ett dilemma för personalen. ?

— Å ena sidan är det ibland viktigt att ta bort droppet och å andra sidan kan det få sitta om det är viktigt för de närstående. Inget beslut är ristat i sten, men kan ändå vara en svår avvägning.

Åsa Rejnö har också träffat närstående cirka tre veckor efter dödsfallet. Hon tror att efterlevandesamtal skulle kunna vara en hjälp för dem. De berättade om pendlande känslor under sjukdomstiden. Från förvåning vid insjuknandet, sorg när det hade hänt och lättnad när man insåg att den sjuke skulle dö. Flera sa att mamma eller pappa inte ville bli ett kolli — det hade varit en kränkning. Döden var ett bättre slut.