Skolan bildade krisgrupp efter Bobbys död

Skolpersonalen har efter Bobbys död vridit och vänt på det som har hänt. Men de fick inga signaler om att han for illa och känner inte att de hade kunnat handla annorlunda.

Den 10-åriga Bobby som misshandlades och dog i hemmet har fått skolpersonalen att älta frågan: Fanns det något som vi kunde ha sett? Mamman och hennes nye man åtalades för pojkens död, men skolpersonale som har anmälningsplikt kan hur de än vrider och vänder på det inte se att de hade kunnat handla annorlunda.

– Det fanns inte några signaler som vi borde ha uppmärksammat, säger verksamhetschefen för skolhälsovården, Bertil Carnhede.

En krisgrupp för personalen har bildats, men inga rutiner har ändrats.

– Vi har följt den gång vi ska, säger skolhälsovårdschefen.

Sedan Bobby började i Handskerydsskolan i oktober utvecklades han enligt Bertil Carnhede bara i positiv riktning. Han gick i en träningsskola, en skolform inom särskolan för barn med svårare handikapp, och började under hösten tala mer och mer och fungerade allt bättre socialt. Bertil Carnhede träffade familjen några gånger utan att ana att allt inte stod rätt till.

Några dagar före jul anmäldes Bobby sjuk. Under de tre veckor som han var hemma från skolan hade skolhälsovården och klassföreståndaren telefonkontakt med mamman och hennes nye man två gånger i veckan. De drog sig inte undan den kontakten, tvärtom ringde de upp när de fick klart för sig att skolan hade sökt dem. Bobbys sjukdomssymtom beskrevs på ett trovärdigt sätt.

– Vi talade både med mamman och hennes nye man och uppfattade inte att något var fel, berättar Bertil Carnhede.

Skolsköterskan Gunilla Andersson blir ledsen när det står i tidningar att Bobby var borta från skolan i sex veckor utan att någon från skolan reagerade.

– Självklart har vi reagerat. Det gör vi alltid när ett barn är hemma för sjukdom lite längre än vanligt.

Hon är övertygad om att skolpersonalen som träffar barnen varje dag skulle ha rapporterat om det hade funnits tecken på att Bobby for illa.

– Personalen på Handskerydsskolan är väldigt duktig och observant, säger Gunilla Andersson.

När vårterminen var inne på tredje veckan och Bobby ännu inte hade kommit tillbaka till skolan beslutade Bertil Carnhede tillsammans med skolsköterskan att erbjuda en tid hos skolläkaren.

– Skolsköterskan tog kontakt och berättade att vi brukar göra så när ett barn har varit sjukt så pass lång tid. Föräldrarna var med på att träffa skolläkaren på måndagen. Vi anade ingenting. Vi litade på det som sades –  Bobby pratade med ytterst få personer, så vi kunde inte be att få tala med honom, berättar Bertil Carnhede.

När måndagen kom var det för sent.

Gunilla Fagerholt är ordförande i riksföreningen för skolsköterskor. Hon beskriver hur svårt det kan vara att som skolsköterska hinna träffa alla elever och att se om något barn far illa.

– När man hör om Bobby blir man på en gång både arg, bestört och bedrövad. Och man frågar sig om ingen verkligen har sett pojken. Men vi skolsköterskor är en liten resurs, vi träffar eleverna på hälsokontroller, vid vaccinationer och när de själva söker upp oss.

Skolsköterskan är oftast ensam i sin roll, även om det finns ett elevvårdsteam där hon kan få stöd.

– Vi tycker att elevtalen är för höga. Sänker man det skulle det kunna innebära att man får en kollega som man kan få stöd hos – och som har samma stränga sekretess, säger Gunilla Fagerholt.

På Handskerydsskolan ingår skolsköterskan i ett lokalt stödteam tillsammans med rektorerna, kurator, skolpsykolog och specialpedagog.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida